I denna tredje bok om Axel Steen återgår vi till en råare historia och värld. Boken kretsar kring en rättegång mot gängledaren Moussa, samtidigt som Axels chef får vetskap om att det finns någon som läcker inifrån polisen. Axel Steen är helt neddankad och knarkar både kokain och hasch och har stora problem att klara sin vardag, men blir indragen i händelserna när Moussa sätter klorna i honom pga hans missbruk samtidigt som hans ex-fru som är försvarsadvokat blir satt att försvara Moussa i rättegången.
Man kan inte säga att min beskrivning riktigt ger boken rättvisa, författaren har tryckt in en hiskelig massa händelser mellan första och sista bladet och vad jag än skulle reflektera kring skulle innebära en "spoiler" till boken.
Som jag skrev i förra recensionen har jag svårt för neddankade poliser, och här blir det extremt. Jag kan inte låta bli att tycka att det verkar osannolikt att såsom Axel beskrivs, nedknarkad och väck att någon skulle reagera. Istället förklarar han sig med att han är förkyld. När upplösningen börjar närma sig blir jag än mer fundersam - jag har förvisso aldrig knarkat, men skulle en person som beskrivs som sådan missbrukare verkar klara av att fungera så?
Jag har svårare att "köpa" det som händer i denna boken. Dels för knarkandet men dels också för hur karriärlystna alla är. Det är såklart intressant med olika infallsvinklar, och det finns helt uppenbart maktgalna poliser, men är alla verkligen sådana?
Denna bok går i ett och jag är nästan andfådd på slutet. Trots alla olika trådar och teman så knyts dock allt ihop bra på slutet. Det ska jag ge cred för, eftersom det ofta är något jag stör mig på annars - att behöva sitta och fundera på någon sak som man missat att återknyta till. Tyvärr blir betyget dock ändå bara 3 av 5. Jag kanske är naiv men jag tycker bättre om mer lättillgängliga och sannolika scenarion tror jag :)
måndag 7 oktober 2019
söndag 6 oktober 2019
Bye Bye Blackbird - Jesper Stein
Bye Bye Blackbird är den andra boken i serien om Axel Steen, mordutredare vid Köpenhamnspolisen. Oro - den första boken tyckte jag var ganska bra, välskriven och spännande, även om jag har svårt för neddankade poliser som har massa problem. Jag har förståelse för att man måste ha någon sidohistoria, och jag tycker om serier just för personutvecklingen, men just detta tema känns inte nytt.
I Bye Bye Blackbird får Axel Steen anledning att återgå till ett gammalt olöst fall där en ung kvinna mördats när DNA-spår i en ny våldtäkt verkar matcha DNA från det gamla fallet. Axel Steen blir fast besluten att lösa fallet denna gången, och efterhand visar det sig att det handlar om en återfallsförbrytare.
Denna boken tycker jag är bättre än den första, det byggs upp en spänning och det är svårt att förutspå vad som komma skall. Författaren bygger också ihop de privata historierna, Axels barn Emma och hans ex-fru som numera är tillsammans med Axels högste chef Jens. Boken är spännande och jag vill sträckläsa för att få veta hur brotten hänger ihop och vem som är skyldig.
Boken får 4 av 5.
lördag 28 september 2019
Åtta steg bakom - Denise Rudberg
Det verkar bli en vana det här med att köpa pocket till tågresor. I onsdags kväll åkte jag till Göteborg och när jag då såg denna som nyutkommen hos Pocketshop så var det självklart. Lite kul i sammanhanget var att tåget transporterade ett antal författare ner till Bokmässan. Många ansikten jag kände igen men inte kunde placera. Lite roligt var det därför att jag stod och väntade på att tåget skulle stanna och såg en kvinna jag kände igen, försökte placera och medan jag funderade kom en man fram "Nej men hej Denise, vad roligt att se dig". Då trillade polletten ned.
I denna åttonde bok i Elegant Crime-serien tar sig Marianne Jidhoff och gänget an ett försvinnande som skedde för 30 år sedan och som hamnat under lupp igen pga en radiodokumentär. Samtidigt kontaktas Augustin Madrid av en man som blivit våldtagen på väg hem från krogen, och dessa båda historier kopplas samman.
Åtta steg bakom förstärker min bild av att dessa böcker skrivs lite för fort och framför allt för korta. Jag gissar att det är syftet, och jag erkänner att jag gått och väntat på att den skulle komma i pocket, men det stör mig att sitta och se att det är 30-40 sidor kvar när man borde vara halvvägs. Ett av skälet är att författaren byggt ett stort och gediget persongalleri, och man vill höra hur det går för alla sedan förra boken. Det är vänner och familj och förhållanden och husdjur, och historien blir nästan minst lika mycket en feelgood-roman som en deckare när mycket fokus läggs på mat, motion och relationer.
Jag förstår att man vill ha en lättläst hyfsat kort deckare, som blir en given pengasuccé men jag önskar de vore 100 sidor längre, så det hinner hända lite mer. Denise Rudberg kan skriva, det finns ingenting att klaga på mer än att man inte riktigt hinner fastna i någonting innan upplösningen finns där. Jag gillar att behöva fundera och klura ett tag, medan historien vecklas ut. Här är det rakt på.
Eftersom jag inte fastnar så får den här boken bara 3+. Det är en bladvändare, men inte av det slag man vanligen menar.
I denna åttonde bok i Elegant Crime-serien tar sig Marianne Jidhoff och gänget an ett försvinnande som skedde för 30 år sedan och som hamnat under lupp igen pga en radiodokumentär. Samtidigt kontaktas Augustin Madrid av en man som blivit våldtagen på väg hem från krogen, och dessa båda historier kopplas samman.
Åtta steg bakom förstärker min bild av att dessa böcker skrivs lite för fort och framför allt för korta. Jag gissar att det är syftet, och jag erkänner att jag gått och väntat på att den skulle komma i pocket, men det stör mig att sitta och se att det är 30-40 sidor kvar när man borde vara halvvägs. Ett av skälet är att författaren byggt ett stort och gediget persongalleri, och man vill höra hur det går för alla sedan förra boken. Det är vänner och familj och förhållanden och husdjur, och historien blir nästan minst lika mycket en feelgood-roman som en deckare när mycket fokus läggs på mat, motion och relationer.
Jag förstår att man vill ha en lättläst hyfsat kort deckare, som blir en given pengasuccé men jag önskar de vore 100 sidor längre, så det hinner hända lite mer. Denise Rudberg kan skriva, det finns ingenting att klaga på mer än att man inte riktigt hinner fastna i någonting innan upplösningen finns där. Jag gillar att behöva fundera och klura ett tag, medan historien vecklas ut. Här är det rakt på.
Eftersom jag inte fastnar så får den här boken bara 3+. Det är en bladvändare, men inte av det slag man vanligen menar.
onsdag 11 september 2019
Socialgrupp Noll - Christina Larsson
Efter en regelrätt hösthelg, innefattande fiske, kräftfiske och svampplockning så var det dags att sätta sig på tåget igen och då blev det dags för sjätte boken i serien om Ingrid Bergman i Göteborg. Jag vet inte om det är tänkt att komma fler, men jag hoppas det.
Socialgrupp Noll handlar om gäng med nordafrikanska ungdomar som rånar folk vid Centralstationen och Nordstan. Det är utsatta ungdomar utan identitet som tagit sig till Sverige med förhoppning om ett bättre liv. Många knarkar och prostituerar sig. En äldre kvinna blir rånad och överfallen på Centralen och politikerna vill ta krafttag, samtidigt som polisen - som vanligt - står med för lite resurser. Samtidigt är Ingrid tillbaka på deltid efter sin föräldraledighet (hoppas detta barnet får ha rätt ålder i alla böcker :) och jobbar med ett kallt fall om en försvunnen kvinna.
Även i denna bok knyts de båda historierna ihop på ett ganska forcerat sätt, och jag börjar fundera på om det var så i de första fyra böckerna. Dock är miljön intressant och jag tycker om hur politiken och den allmänna "samhällsopinionen" trängs med polisens resurser och vad som är rätt och vettigt. Att författaren spelar in fältassistenter, kyrkans volontärer osv som hjälper de utsatta ungdomarna och deras frustration ger en extra dimension. Jag tycker det är det bästa i dessa böcker, de verkliga bekymren som man känner igen, och som man inte själv har svar på. Jag hoppas att författaren håller sig till dessa hyfsat rimliga och vettiga historier som man kan tro på, och fokuserar på arbetet hos polisen.
Jag tycker Socialgrupp Noll är bättre än Nådastöten, för att jag tilltalas mer om historier jag känner mer anknytning till. Det finns förbättringspotential, jag saknar en del trådar som borde knytas ihop, som vad som hände med Karin. Jag undrar också om man verkligen dör på 1,5 dagar om man blir skjuten i benet, trots att man har två poliser där som rimligen borde vara utbildade i första hjälpen - även om man är inlåst. Boken är dock helt klart värd 4+.
Socialgrupp Noll handlar om gäng med nordafrikanska ungdomar som rånar folk vid Centralstationen och Nordstan. Det är utsatta ungdomar utan identitet som tagit sig till Sverige med förhoppning om ett bättre liv. Många knarkar och prostituerar sig. En äldre kvinna blir rånad och överfallen på Centralen och politikerna vill ta krafttag, samtidigt som polisen - som vanligt - står med för lite resurser. Samtidigt är Ingrid tillbaka på deltid efter sin föräldraledighet (hoppas detta barnet får ha rätt ålder i alla böcker :) och jobbar med ett kallt fall om en försvunnen kvinna.
Även i denna bok knyts de båda historierna ihop på ett ganska forcerat sätt, och jag börjar fundera på om det var så i de första fyra böckerna. Dock är miljön intressant och jag tycker om hur politiken och den allmänna "samhällsopinionen" trängs med polisens resurser och vad som är rätt och vettigt. Att författaren spelar in fältassistenter, kyrkans volontärer osv som hjälper de utsatta ungdomarna och deras frustration ger en extra dimension. Jag tycker det är det bästa i dessa böcker, de verkliga bekymren som man känner igen, och som man inte själv har svar på. Jag hoppas att författaren håller sig till dessa hyfsat rimliga och vettiga historier som man kan tro på, och fokuserar på arbetet hos polisen.
Jag tycker Socialgrupp Noll är bättre än Nådastöten, för att jag tilltalas mer om historier jag känner mer anknytning till. Det finns förbättringspotential, jag saknar en del trådar som borde knytas ihop, som vad som hände med Karin. Jag undrar också om man verkligen dör på 1,5 dagar om man blir skjuten i benet, trots att man har två poliser där som rimligen borde vara utbildade i första hjälpen - även om man är inlåst. Boken är dock helt klart värd 4+.
tisdag 10 september 2019
Nådastöten - Christina Larsson
Nådastöten är den femte boken med kriminalkommissarie Ingrid Bergman i Göteborg. Och först ska jag ära den som äras bör. Jag har väntat och väntat på att denna ska komma som e-bok på stadsbiblan, och till slut mailade jag dem. Jag tyckte det var lite konstigt då bok 1-4 och 6 i serien fanns som e-bok men inte femman. Döm om min förvåning när jag dagen efter fick svaret, "Boken är nu invald, kommer dyka upp på hemsidan inom 2-3 dagar". Jag vet inte om det varit en miss att den inte fanns, men ändå. Två dagar senare när jag rullade med tåget mot Borås så fanns boken färdig för nedladdning.
Boken handlar om två parallella historier. Göteborgspolisen utreder ett mord på en äldre man som hittas instängd i sin garderob, där han legat i närmare ett halvår. Samtidigt ska det vara en mässa och landsbygdsministern och flera andra prominenta gäster hyr in sig i Ingrid Bergmans hus - av säkerhetsskäl. Det som gör att boken inte faller samman på sin orimlighet är att Christina Larsson låter Ingrid själv använda sig av det tillrättalagda, och ifrågasätta det.
Som vanligt handlar det om skrivbordsutredningar, resursbrist och flera personers privata våndor, men det passar väldigt bra in. På något vis känns det rätt skönt att läsa något som verkar verkligt. Och som ni vet störs jag ju oändligt på när folk gör saker som inte hinns med. "De åkte ut till x efter lunch och var där ett par timmar. Tyvärr var de långa köer som gjorde dem försenade på tillbakavägen. De hann med nöd och näppe till mötet kl 14". Nope, så funkar det inte i min värld.
Jag vet inte om det beror på att det var ett tag sedan jag sträckläste de fyra första i serien, men jag tycker denna är en av de bättre böckerna i serien. Den får helt klart en 4:a.
Boken handlar om två parallella historier. Göteborgspolisen utreder ett mord på en äldre man som hittas instängd i sin garderob, där han legat i närmare ett halvår. Samtidigt ska det vara en mässa och landsbygdsministern och flera andra prominenta gäster hyr in sig i Ingrid Bergmans hus - av säkerhetsskäl. Det som gör att boken inte faller samman på sin orimlighet är att Christina Larsson låter Ingrid själv använda sig av det tillrättalagda, och ifrågasätta det.
Som vanligt handlar det om skrivbordsutredningar, resursbrist och flera personers privata våndor, men det passar väldigt bra in. På något vis känns det rätt skönt att läsa något som verkar verkligt. Och som ni vet störs jag ju oändligt på när folk gör saker som inte hinns med. "De åkte ut till x efter lunch och var där ett par timmar. Tyvärr var de långa köer som gjorde dem försenade på tillbakavägen. De hann med nöd och näppe till mötet kl 14". Nope, så funkar det inte i min värld.
Jag vet inte om det beror på att det var ett tag sedan jag sträckläste de fyra första i serien, men jag tycker denna är en av de bättre böckerna i serien. Den får helt klart en 4:a.
torsdag 5 september 2019
Silvervägen - Stina Jackson
Silvervägen är en bok som fått mycket uppmärksamhet. Därför väntade jag med att läsa den, då jag vanligen blir besviken på böcker som hypas upp. Jag läser att det är debutboken av Stina Jackson och att hon fick utmärkelse för Årets bästa kriminalroman för denna bok 2018, det gör mig imponerad. Historien känns helt enkelt ovanlig. Jag imponeras av både språket och drivet i historien. Trots att det faktiskt inte händer så mycket, eller kanske på grund därav, så eskalerar spänningen.
Just denna bok är en bok som jag dock ångrade att jag inte läste på plattan. Nackdelen med fysiska böcker är att man vet hur mycket det är kvar och i just detta fall var det en brist eftersom det var ganska uppenbart vad som skulle hända innan boken var slut. Det var heller inte svårt att räkna ut vem som var "förövare" när denne väl introducerats i boken. Det man inte visste var när, hur och varför - och det räcker trots allt väldigt långt i denna bok.
Stinas bruk av karaktärer, där många bara dyker upp en gång, tillför något litet och sedan försvinner, fungerar också här. Som jag skriver ovan händer inte mycket annat, så det är det som driver fram historien.
Det jag upplever möjligen fick lite mindre plats, är miljöbeskrivningar. Jag lider inte av det när jag läser, men när jag tänker i efterhand tycker jag det är synd att jag inte fick en känsla för hur den här Silvervägen går, eller hur landskapen ser ut. Därmed inte sagt att beskrivningar inte finns med, men för min fantasi hade det behövts målas upp tydligare. Kanske till och med en karta. Jag undrar fortfarande hur långt bort Arvidsjour och Arjeplog ligger, och var macken ligger i relation till Glimmersträsk.
Men, jag vet att jag stretchar det hela, för egentligen finns det inte mycket att vara kritisk till. Det är en väldigt bra bok och de få tvivel som normalt hade fått mig att lägga mig på 4+ tycker jag man får godta med tanke på att det är en debutbok, så jag ger boken en 5:a. Dock med förhoppningen att nästa bok såklart är ännu bättre :)
Just denna bok är en bok som jag dock ångrade att jag inte läste på plattan. Nackdelen med fysiska böcker är att man vet hur mycket det är kvar och i just detta fall var det en brist eftersom det var ganska uppenbart vad som skulle hända innan boken var slut. Det var heller inte svårt att räkna ut vem som var "förövare" när denne väl introducerats i boken. Det man inte visste var när, hur och varför - och det räcker trots allt väldigt långt i denna bok.
Stinas bruk av karaktärer, där många bara dyker upp en gång, tillför något litet och sedan försvinner, fungerar också här. Som jag skriver ovan händer inte mycket annat, så det är det som driver fram historien.
Det jag upplever möjligen fick lite mindre plats, är miljöbeskrivningar. Jag lider inte av det när jag läser, men när jag tänker i efterhand tycker jag det är synd att jag inte fick en känsla för hur den här Silvervägen går, eller hur landskapen ser ut. Därmed inte sagt att beskrivningar inte finns med, men för min fantasi hade det behövts målas upp tydligare. Kanske till och med en karta. Jag undrar fortfarande hur långt bort Arvidsjour och Arjeplog ligger, och var macken ligger i relation till Glimmersträsk.
Men, jag vet att jag stretchar det hela, för egentligen finns det inte mycket att vara kritisk till. Det är en väldigt bra bok och de få tvivel som normalt hade fått mig att lägga mig på 4+ tycker jag man får godta med tanke på att det är en debutbok, så jag ger boken en 5:a. Dock med förhoppningen att nästa bok såklart är ännu bättre :)
onsdag 4 september 2019
Nattskiftet - Michael Connelly
Jag har börjat känna mig lite sugen på att läsa riktiga böcker, dvs på papper. Jag tror det beror på att Stockholms Stadsbibliotek har försämrat sitt utbud så mycket. Tidigare kunde man kolla topplistan någon gång i veckan och hålla sig ajour med nyinkomna och nyss utgivna böcker, och läsa två-tre nya åt gången. Nu finns det nästan inget som tilltalar längre, och samma sak ligger på listan vecka efter vecka. Min teori är att biblioteket riggar listan efter vad som är billigast att låna ut, eller så är det ytterst få utlåningar som krävs för att en bok ska hamna på listan numera.
Hur som helst, tåg- och flygresor plägar nya pocketböcker (har löst korsord där makaren var väldigt förtjust i "plägar", ber om ursäkt för det). Michael Connelly är en auto-läs författare, men som de flesta som producerat många böcker har jag ofta svårt att köpa dem då jag aldrig minns eller vet vilken som är senast i en serie, och vilka jag läst innan - vill alltid läsa dem i rätt ordning.
När Nattskiftet då anger "Ny serie" så är ju alla kriterier uppfyllda. Boken handlar om Renée Ballard som sedan hon anmält en högre chef inom Los Angeles-polisen för sexuella trakasserier istället blir den som flyttas från en lovande kriminalar-karriär till nattskiftet, där ingen vill jobba. Boken har två historier, ett om det case hon själv får och driver, en grov misshandel av en transperson, och dessutom en masskjutning som hon - trots order att hålla sig utanför - börjar utreda på sin fritid.
Det dröjer tyvärr inte många sidor in innan jag börjar fundera på vad som skrivs på vissa ställen. Först när jag provar med att direktöversätta till engelska förstår jag vad man vill säga. Tyvärr krävs det på flera ställen att jag måste stanna upp, tänka på engelska för att förstå och översättningen är verkligen värdelös. Det står ett namn på insidan av omslaget, men ibland känns det mer som Google Translate. Jag vet inte om det också är översättningen som gör att boken känns korthuggen och avskalad, som att man ederat bort alltför mycket text och istället för en fyllig historia får man mycket bullet points och i slutet är det som man tagit bort ett helt kapitel eller två för vips är allt löst och Renée vet precis vad som har hänt och varför. Det är förvisso trevligt att man inte kunnat förutspå allt, men jag ogillar när jag inte får all information så jag inte ens kan försöka dra slutsatser.
Jag vet inte om syftet med de två parallella historierna bara är att fylla ut boken eller om det handlar om att introducera Renée men då de inte har någon koppling blir det lite konstigt. Kanske var kopplinget ett kapital som togs bort.. :)
Med det sagt är boken naturligtvis spännande, och det korthuggna språket driver i alla fall fram historien. Man vill fortsätta läsa, och framför allt vill jag läsa nästa bok och se hur det går med den usla sextrakasserande chefen. Men nästa bok kommer jag läsa på engelska, det finns det i alla fall inga tvivel om. Boken når med viss tvekan upp till 4-.
Hur som helst, tåg- och flygresor plägar nya pocketböcker (har löst korsord där makaren var väldigt förtjust i "plägar", ber om ursäkt för det). Michael Connelly är en auto-läs författare, men som de flesta som producerat många böcker har jag ofta svårt att köpa dem då jag aldrig minns eller vet vilken som är senast i en serie, och vilka jag läst innan - vill alltid läsa dem i rätt ordning.
När Nattskiftet då anger "Ny serie" så är ju alla kriterier uppfyllda. Boken handlar om Renée Ballard som sedan hon anmält en högre chef inom Los Angeles-polisen för sexuella trakasserier istället blir den som flyttas från en lovande kriminalar-karriär till nattskiftet, där ingen vill jobba. Boken har två historier, ett om det case hon själv får och driver, en grov misshandel av en transperson, och dessutom en masskjutning som hon - trots order att hålla sig utanför - börjar utreda på sin fritid.
Det dröjer tyvärr inte många sidor in innan jag börjar fundera på vad som skrivs på vissa ställen. Först när jag provar med att direktöversätta till engelska förstår jag vad man vill säga. Tyvärr krävs det på flera ställen att jag måste stanna upp, tänka på engelska för att förstå och översättningen är verkligen värdelös. Det står ett namn på insidan av omslaget, men ibland känns det mer som Google Translate. Jag vet inte om det också är översättningen som gör att boken känns korthuggen och avskalad, som att man ederat bort alltför mycket text och istället för en fyllig historia får man mycket bullet points och i slutet är det som man tagit bort ett helt kapitel eller två för vips är allt löst och Renée vet precis vad som har hänt och varför. Det är förvisso trevligt att man inte kunnat förutspå allt, men jag ogillar när jag inte får all information så jag inte ens kan försöka dra slutsatser.
Jag vet inte om syftet med de två parallella historierna bara är att fylla ut boken eller om det handlar om att introducera Renée men då de inte har någon koppling blir det lite konstigt. Kanske var kopplinget ett kapital som togs bort.. :)
Med det sagt är boken naturligtvis spännande, och det korthuggna språket driver i alla fall fram historien. Man vill fortsätta läsa, och framför allt vill jag läsa nästa bok och se hur det går med den usla sextrakasserande chefen. Men nästa bok kommer jag läsa på engelska, det finns det i alla fall inga tvivel om. Boken når med viss tvekan upp till 4-.
torsdag 1 augusti 2019
Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt - Gail Honeyman
Jag kan inte för mitt liv komma ihåg varifrån jag fått denna bok. Redan utsidan av boken gör att jag känner motstånd, för att inte säga titeln. Men ändå har den legat på mitt nattygsbord sedan i vart fall ett halvår tillbaka - då jag rensade alla böcker och bara lämnade kvar de få olästa. Av princip skulle jag nämligen aldrig kasta eller ge bort en oläst bok, men nog har den fått vänta på sin tid.
När jag väl satte mig och läste, en dag på takterrassen då jag inte hade något annat alls att läsa så var den ganska intressant. Den författare är duktig som lyckas skriva så man fastnar om en person som är så tråkig och där ingenting alls händer, som i princip är situationen för fröken Oliphant. När man sedan börjar glänta på dörren till varför och vad och historien, så blir boken med ens relevant.
Eleanor Oliphant är nämligen en mycket ensam person som i praktiken jobbar på veckorna och dricker vodka på helgen. Bakom kulisserna nystas en hemsk hisoria om en mamma som satte eld på sina två barn, vilket såklart satt djupa spår i Eleanor. Men samtidigt pratar hon fortfarande varje vecka pratar i telefon med mamman - som fortsätter kränka henne även från fängelset. Det är en sorglig, men törs jag säga, inte helt osannolik historia om hur man mår när man som barn inte haft någon trygghet, inte vet hur vänskap fungerar osv.
Boken rör sig så sakteliga framåt. Den är uppdelad på perioder, först "Bra dagar", sedan "dåliga dagar" och så "bättre dagar". Detta är för min del helt överflödigt. Det är liksom självklart att det är dåliga dagar och personligen föredrar jag flytet när böckerna följer kronologin och inte byter format mitt i.
Jag vill förstå mer om Eleanor Oliphant, men jag fångas ändå inte riktigt. Boken känns nästan fackmannamässig i vissa avseenden, som att den putsats på i oändlighet. Detta verkar vara författarens debut, och jag hade gärna läst en bok till för att se om språk och skrivstil består.
Boken får av naturliga skäl en 3:a av 5. Den är lagom helt enkelt. Det enda som stör mig är slutet *spolier*. Hur hänger det ihop att artikeln säger att Eleanors mamma dog i branden när hon pratar med henne varje vecka?
måndag 29 juli 2019
Sommar på den lilla ön i havet - Jenny Colgan
Jag har haft lite trögt att komma igång med läsningen den senaste månaden, efter jag kom hem från semesterveckan. Detta trots att jag spenderat mycket tid i en solstol på takterrassen den tid jag inte jobbat. Till slut bestämde jag att det fick vara nog och tog tag i något lättsmält.
Säga vad man vill men Jenny Colgan är bra på att skriva lättsmält. Mitt problem, insåg jag, är att titlarna är så lika så jag trodde det skulle vara samma serie. När jag insåg att det inte var det, var ju frågan om detta var den första boken i serien. Vilket det var - tror jag. Hur som, ni förstår att jag inte är överförtjust i titlarna. Egentligen vet jag inte varför, då många serier har betydligt mer intetsägande och definitivt inte på varandra följande titlar - men det är något med alla orden.
Till boken då. Jo lättsmält, och lite gullig får man väl säga. Och det är väl det man vill ha egentligen. Andra böcker kräver jag mer av, men här bryr jag mig inte om de osannolika bitarna. Flera gånger tänker jag "det här skulle ju aldrig hända" men på något vis kommer Jenny Colgan undan med det. Det hon beskriver väldigt bra är känslan av att komma hem. I Floras fall var det ju än mer sorgligt, men just den här känslan av att känna allt - varje liten väg och stig - och alla man växt upp med, men samtidigt vara en utböling och hela tiden ha och få den här distansen till de som "stannat kvar". Det känner jag igen mig i.
Boken är ganska förutsebar, men inte heller det gör så mycket. Det här är en bok man läser för tidsfördriv och för att kliva ur sin vardag till en mer charmig och romantisk sådan ett tag (jo, det är känslan, oavsett dåligt väder, hardship och lite sorg). Större förväntningar än så är dumt att ha.
Boken får 3,5 av 5.
Säga vad man vill men Jenny Colgan är bra på att skriva lättsmält. Mitt problem, insåg jag, är att titlarna är så lika så jag trodde det skulle vara samma serie. När jag insåg att det inte var det, var ju frågan om detta var den första boken i serien. Vilket det var - tror jag. Hur som, ni förstår att jag inte är överförtjust i titlarna. Egentligen vet jag inte varför, då många serier har betydligt mer intetsägande och definitivt inte på varandra följande titlar - men det är något med alla orden.
Till boken då. Jo lättsmält, och lite gullig får man väl säga. Och det är väl det man vill ha egentligen. Andra böcker kräver jag mer av, men här bryr jag mig inte om de osannolika bitarna. Flera gånger tänker jag "det här skulle ju aldrig hända" men på något vis kommer Jenny Colgan undan med det. Det hon beskriver väldigt bra är känslan av att komma hem. I Floras fall var det ju än mer sorgligt, men just den här känslan av att känna allt - varje liten väg och stig - och alla man växt upp med, men samtidigt vara en utböling och hela tiden ha och få den här distansen till de som "stannat kvar". Det känner jag igen mig i.
Boken är ganska förutsebar, men inte heller det gör så mycket. Det här är en bok man läser för tidsfördriv och för att kliva ur sin vardag till en mer charmig och romantisk sådan ett tag (jo, det är känslan, oavsett dåligt väder, hardship och lite sorg). Större förväntningar än så är dumt att ha.
Boken får 3,5 av 5.
måndag 8 juli 2019
Prästinnans Strand - Anna Ihrén
Prästinnans strand utspelar sig i Portugal, med huvudpersonen Stella York som skickas ner till Portugal när en svensk kvinna hittas mördad. Jag har haft även denna boken på min lista en längre tid, då jag hade läst Smögen-serien. Nu när jag dock tittar tillbaka på handlingarna kring Smögen börjar jag dock bli fundersam om jag verkligen läst alla.
Hur som helst. Detta är en bok där man kastas mellan olika saker. Stella York är en märklig karaktär, och förutom att vips dyker hennes chef med fru och hennes pappa också på samma ställe. Förutom att hon försöker lösa brottet går hon på välgörenhetstillställningar med övriga svenska pensionärer som bosatt sig i Portugal på ålderns höst.
Boken är välskriven och jag tycker mig märka att författaren försöker applicera sina "recept" på bra böcker, men det blir liksom varken hackat eller malet. När jag har läst klart har jag såklart fått alla svar och lösningar, men jag har ändå fler frågor än svar. Frågorna består mest av typen "men hur i jösse namn kom xxx in i bilden" och "hur kunde yyy hända"?
Jag känner mig faktiskt lite besviken på upplösningen, men det ska ändå bli intressant att läsa nästa bok och se om de skarpa kanterna slipas bort och ger en berättelse med mer flyt.
Betyget blir 3 för detta försök.
Hur som helst. Detta är en bok där man kastas mellan olika saker. Stella York är en märklig karaktär, och förutom att vips dyker hennes chef med fru och hennes pappa också på samma ställe. Förutom att hon försöker lösa brottet går hon på välgörenhetstillställningar med övriga svenska pensionärer som bosatt sig i Portugal på ålderns höst.
Boken är välskriven och jag tycker mig märka att författaren försöker applicera sina "recept" på bra böcker, men det blir liksom varken hackat eller malet. När jag har läst klart har jag såklart fått alla svar och lösningar, men jag har ändå fler frågor än svar. Frågorna består mest av typen "men hur i jösse namn kom xxx in i bilden" och "hur kunde yyy hända"?
Jag känner mig faktiskt lite besviken på upplösningen, men det ska ändå bli intressant att läsa nästa bok och se om de skarpa kanterna slipas bort och ger en berättelse med mer flyt.
Betyget blir 3 för detta försök.
söndag 7 juli 2019
Pappas pojke - Emelie Schepp
Semesterns bästa bok var utan tvekan Pappas pojke av Emelie Schepp. Jag är väldigt förtjust i hennes sätt att skriva, och hennes sätt att hantera åklagare Jana Berzelius privata bekymmer med det fall som är i fråga. Trots att jag har svårt för poliser med egna problem så fungerar det här, och jag tycker det vägs ihop bättre än i vissa fall tidigare, när Janas liv och historia tog lite för mycket plats.
Det blir också effektivt och man skruvar på sig när man ju vet vad som hände, men den försvunna pojkens pappa blir sittande i häkte som misstänkt. Till och med utan barn förstår man vilken fasa det måste vara att inte kunna gör någonting och inte veta vad som händer, och författaren gör det ännu mer personligt när hon gör poliserna mer mänskliga och låter dem välja att delta i sökandet efter pojken,
Det är bara att lyfta på hatten för att författaren än en gång lyckats skriva en riktig bladvändare, som inte går att lägga ifrån sig och som kommer med överraskningar från första till sista sidan. För att vara den fjärde boken i serien om Jana Berzelius håller Emelie Schepp kreativiteten och fantasin högt, och visar också att man behöver inte göra händelserna krångligare och värre för att "slå" sin tidigare bok,
Betyg 5-
Det blir också effektivt och man skruvar på sig när man ju vet vad som hände, men den försvunna pojkens pappa blir sittande i häkte som misstänkt. Till och med utan barn förstår man vilken fasa det måste vara att inte kunna gör någonting och inte veta vad som händer, och författaren gör det ännu mer personligt när hon gör poliserna mer mänskliga och låter dem välja att delta i sökandet efter pojken,
Det är bara att lyfta på hatten för att författaren än en gång lyckats skriva en riktig bladvändare, som inte går att lägga ifrån sig och som kommer med överraskningar från första till sista sidan. För att vara den fjärde boken i serien om Jana Berzelius håller Emelie Schepp kreativiteten och fantasin högt, och visar också att man behöver inte göra händelserna krångligare och värre för att "slå" sin tidigare bok,
Betyg 5-
lördag 6 juli 2019
Älskaren från huvudkontoret - Camilla Grebe
Denna boken hade jag inte tänkt att läsa, utan tänkte läsa Husdjuret, som jag upplever har hypats upp lite sedan den kom. När jag dock insåg att det var andra delen - om än fristående - i en serie så insåg jag ju att jag måste läsa första delen först.
Dock känner jag redan från början visst motstånd. Jag vet också varför. Titeln. Jag kan inte förlika mig med att en polisdeckare heter som denna. Jag vet inte vilken genre det skulle passa med en sådan titel, men jag tänker mig mer en romantisk novell i typ Allers.
Men, när jag förtränger vad boken heter och bara läser så blir det intrikat. Författaren väver ihop de olika huvudpersonerna på ett bra sätt, och även om jag har svårt för det här med olika kapitel för olika personer, så är de så olika tider och platser här att det inte är så svårt att hänga med. På det viset är det positivt att karaktärerna också är så olika. Bara när det gäller poliserna så känns det som at man tagit ett antal lappar med helt olika egenskaper och lottat ut till respektive polis. Det leder också till att man får vissa inspel om vissa personer som helt saknar relevans för historien.
Historien och händelserna drivs fram av Emma, som är den som har den hemlige älskaren på huvudkontoret. Utan att säga för mycket kan jag bara säga att jag blev imponerad över hur historien vred och vände sig. Jag hade inte förväntat mig hur det skulle gå. Jag ser verkligen fram emot att läsa Husdjuret nu, kanske kan man fortsätta förvånas!
Betyg 3+. Okej det kanske känns lite lite, men hade det inte strösslats med egenskaper och personbeskrivningar så hde det blivit högre. Förhoppningsvis är personerna introducerade nog till nästa bok.
fredag 5 juli 2019
Silhuetten - Christina Larsson
Dags för fjärde boken, och även här slås jag av att historien känns verklig. En ung tjej hittas mördas i en underjordisk tunnel av ett svensexe-gäng, som poliserna tror döljer vad de gjort. Här börjar jag med samma känsla som i andra boken - hur korkade kan poliserna vara. Men sedan inser jag att formatet talar emot historien. Dvs det faktum att jag vet att det är 250 sidor kvar, talar ju emot att brudgummen som de har i förhör helt plötsligt ska erkänna. Vad ska då de övriga 250 sidorna handla om. Det är som att kolla en serie på tv, man vet att det kommer något mer om det är en halvtimme kvar när mördaren fångas.
När jag inser det blir jag istället lite imponerad av Christina, och att hon inte faller för frestelsen att driva fram en osannolik historia och konstiga förvecklingar för sakens skull. Och så påminns jag om devisen "den enklaste lösningen är oftast den sanna", som jag egentligen inte alls vet varför jag tänker på i relation till polisarbete - jag har aldrig varit inblandad i någon polisutredning..
Nåja, tillbaka till historien. Vi får här också ett privat bekymmer som jag imponeras över hur det vävs in. Det blir en riktig bladvändare och jag vill bara se vad som kommer hända härnäst, hur kommer Ingrid råka illa ut, vad kommer folk säga osv. Dock blir jag lite fundersam till slut. Skulle verkligen en välrenommerad poliskommissarie gå under jorden när man blir ställd inför att anklagas för ett brott?
Nåja, på det hela hanteras det snyggt, och även om det saknas en logisk koppling mellan varför man helt plötsligt hittar den aktuella personen och vips inser att det är den som står bakom allt, så är det ändå snyggt. Och i en fjärde bok om samma "vanliga" personer får man ha lite svängrum tycker jag.
Denna boken plockar upp både i driv och energi jämfört med förra och betyget blir 4-.
Tyvärrr visade det sig att Stadsbiblioteket inte hade femte boken som e-bok, utan bara sjätte härnäst, så nu får det bli en paus med Ingrid Bergman ett tag. Det är nog bra.
När jag inser det blir jag istället lite imponerad av Christina, och att hon inte faller för frestelsen att driva fram en osannolik historia och konstiga förvecklingar för sakens skull. Och så påminns jag om devisen "den enklaste lösningen är oftast den sanna", som jag egentligen inte alls vet varför jag tänker på i relation till polisarbete - jag har aldrig varit inblandad i någon polisutredning..
Nåja, tillbaka till historien. Vi får här också ett privat bekymmer som jag imponeras över hur det vävs in. Det blir en riktig bladvändare och jag vill bara se vad som kommer hända härnäst, hur kommer Ingrid råka illa ut, vad kommer folk säga osv. Dock blir jag lite fundersam till slut. Skulle verkligen en välrenommerad poliskommissarie gå under jorden när man blir ställd inför att anklagas för ett brott?
Nåja, på det hela hanteras det snyggt, och även om det saknas en logisk koppling mellan varför man helt plötsligt hittar den aktuella personen och vips inser att det är den som står bakom allt, så är det ändå snyggt. Och i en fjärde bok om samma "vanliga" personer får man ha lite svängrum tycker jag.
Denna boken plockar upp både i driv och energi jämfört med förra och betyget blir 4-.
Tyvärrr visade det sig att Stadsbiblioteket inte hade femte boken som e-bok, utan bara sjätte härnäst, så nu får det bli en paus med Ingrid Bergman ett tag. Det är nog bra.
torsdag 4 juli 2019
Du kommer inte undan - Christina Larsson
Då är vi framme vid tredje boken i serien om Ingrid Bergman, och mitt under en vidunderlig vinterstorm hittas en framgångsrik och rik revisor (!) mördad. Denna boken är krångligare skriven, fler att hålla reda på, och jag vet inte om det beror på att jag ligger på en solig sandstrand men jag har lite svårt att hänga med i alla turer kring just revisorn.
Det mest tilltalande även här är hur de "vanliga" personerna porträtteras. Tjejen som hittar liket har en stalker efter sig och beter sig såsom man tänker sig mycket väl skulle kunna ske. Lite kul är det också att trots at storyn får ett avslut, så ger epilogen en till dimension. Dock framstår det som lite abrupt när historien löper på fint, till dess at åklagaren bara säger att det är bra och utredningen ska avslutas.
Efter att ha läst tre böcker i serien så är jag väldigt förtjust i historierna, personbeskrivningarna, utredningsarbetet osv, men det är som att inget av det når hela vägen. Jag vet inte vad det är, om det är bearbetningen av böckerna eller vad men jag kan inte låta bli att tänka att det saknas lite i exekveringen. Ett exempel. Fingeravtryck hittas på bilder som ligger på en kollegas skrivbord. Fingeravtrycken hör till en av Ingrids kollegor som hon jobbat med längst, i tio år eller så. Omedelbart tror hon det är han som är "the bad guy" utan att ens reflektera över att han kanske bara tagit i bilderna som låg på skrivbordet när han såg dem, tog dem från skrivaren till kollegans bord när han hittade dem eller vilket skäl som helst som man kan ha hållit i papper som sedermera dyker upp hos en kollega. Dessutom går Ingrid och anklagar kollegan - som hon är chef för - för dessa allvarliga saker, istället för att bara fråga. Så mycket för tio års samarbete, liksom.
Jag hoppas hon fortsätter att utveckla det som behöver utvecklas, utan att skapa krystade och konstiga förväxlingar för huvudpersonerna.
Betyg 3+
Det mest tilltalande även här är hur de "vanliga" personerna porträtteras. Tjejen som hittar liket har en stalker efter sig och beter sig såsom man tänker sig mycket väl skulle kunna ske. Lite kul är det också att trots at storyn får ett avslut, så ger epilogen en till dimension. Dock framstår det som lite abrupt när historien löper på fint, till dess at åklagaren bara säger att det är bra och utredningen ska avslutas.
Efter att ha läst tre böcker i serien så är jag väldigt förtjust i historierna, personbeskrivningarna, utredningsarbetet osv, men det är som att inget av det når hela vägen. Jag vet inte vad det är, om det är bearbetningen av böckerna eller vad men jag kan inte låta bli att tänka att det saknas lite i exekveringen. Ett exempel. Fingeravtryck hittas på bilder som ligger på en kollegas skrivbord. Fingeravtrycken hör till en av Ingrids kollegor som hon jobbat med längst, i tio år eller så. Omedelbart tror hon det är han som är "the bad guy" utan att ens reflektera över att han kanske bara tagit i bilderna som låg på skrivbordet när han såg dem, tog dem från skrivaren till kollegans bord när han hittade dem eller vilket skäl som helst som man kan ha hållit i papper som sedermera dyker upp hos en kollega. Dessutom går Ingrid och anklagar kollegan - som hon är chef för - för dessa allvarliga saker, istället för att bara fråga. Så mycket för tio års samarbete, liksom.
Jag hoppas hon fortsätter att utveckla det som behöver utvecklas, utan att skapa krystade och konstiga förväxlingar för huvudpersonerna.
Betyg 3+
onsdag 3 juli 2019
Slaskjobbet - Christina Larsson
Slaskjobbet börjar riktigt bra. Man hittar en frysbox med en styckad, förpackad och frusen kropp på en parkeringsplats vid ett idrottsområde. Det visar sig senare att det är en sedan ett tag försvunnen man, man hittar kopplingar mellan fyra försvinnanden, och det dyker upp fyra frysboxar.
Men trots att storyn är riktigt bra, så hinner jag innan dess slita mitt hår över hur korkade poliserna är. Nästan halva boken går åt att försöka "sätta dit" de två bröder som man konstaterar dumpade frysboxen, för mordet. Bröderna säger att de tog frysboxen från återvinningscentralen där den ena jobbar, för att använda köttet - som de trodde var griskött - till att mata kräftor med. Inte en enda gång medan man försöker knyta bröderna till mordet funderar man på varför bröderna skulle kört frysboxen någonstans där kroppen skulle upptäckas om de nu hade mördat och styckat mannen. Det hade ju utan tvekan varit det bästa sättet för dem att göra sig av med någon de mördat, att bara stycka kroppen och mata kräftorna. Vips vore man av med både kroppen och problemet, och någon frysbox hade inte behövts.
Tyvärr blir det lite svårt med trovärdigheten när poliserna i vissa delar drar väldigt långtgående slutsatser utan något vidare att gå på, men i andra delar inte tänker längre än näsan räcker.
Även här är dock storyn riktigt bra, och jag önskar utredningsarbetet varit lika genomarbetat som utvecklingen av "brottet". Det som är bra med att arbetet känns mer verkligt (skrivbordsutredningar, allt tar tid att göra osv) förtas lite av att poliserna drar väldigt märkliga slutsatser.
Trots sina brister, som kanske borde varit mer bortputsade i andra boken, är det något uppfriskande med poliser som bara polisar, inte massa trasiga personhistorier utan hyfsat normala människor.
Betyg: 4-
Men trots att storyn är riktigt bra, så hinner jag innan dess slita mitt hår över hur korkade poliserna är. Nästan halva boken går åt att försöka "sätta dit" de två bröder som man konstaterar dumpade frysboxen, för mordet. Bröderna säger att de tog frysboxen från återvinningscentralen där den ena jobbar, för att använda köttet - som de trodde var griskött - till att mata kräftor med. Inte en enda gång medan man försöker knyta bröderna till mordet funderar man på varför bröderna skulle kört frysboxen någonstans där kroppen skulle upptäckas om de nu hade mördat och styckat mannen. Det hade ju utan tvekan varit det bästa sättet för dem att göra sig av med någon de mördat, att bara stycka kroppen och mata kräftorna. Vips vore man av med både kroppen och problemet, och någon frysbox hade inte behövts.
Tyvärr blir det lite svårt med trovärdigheten när poliserna i vissa delar drar väldigt långtgående slutsatser utan något vidare att gå på, men i andra delar inte tänker längre än näsan räcker.
Även här är dock storyn riktigt bra, och jag önskar utredningsarbetet varit lika genomarbetat som utvecklingen av "brottet". Det som är bra med att arbetet känns mer verkligt (skrivbordsutredningar, allt tar tid att göra osv) förtas lite av att poliserna drar väldigt märkliga slutsatser.
Trots sina brister, som kanske borde varit mer bortputsade i andra boken, är det något uppfriskande med poliser som bara polisar, inte massa trasiga personhistorier utan hyfsat normala människor.
Betyg: 4-
tisdag 2 juli 2019
5:e Moseboken - Christina Larsson
Denna serie, om poliskommissarie Ingird Bergman läste jag en recension om - jag tror det var andra eller tredje boken - och eftersom jag dels gillar att hitta nya svenska polisserier ex för sådana här semesterresor och dels hittade de fyra första som e-böcker på Stadsbiblioteket. Konstigt nog har de även den sjätte boken, men inte den femte som e-bok.
Jag kan direkt säga att denna recension färgas av att jag läst de fyra böckerna på kort tid. Det är då lite svårt att hålla sig till bara denna boken. Generellt är böckerna väldigt välskrivna, och det sker mycket utredningsarbete - skrivbordsutredningar, ungefär såsom jag tänker mig att mycket polisarbete går till. Det pratas om att rapporter ska skrivas och fakta ska registreras i datasystem osv - sådant som sällan brukar nämnas. Dock lider serien av några saker - dels är poliserna i mångt och mycket fullständiga idioter och/eller helt saknar slutledningsförmåga och dels känns beskrivningarna lite osannolika, jag menar exempelvis hur ofta pratar du med dina tre-fyra närmaste kollegor och i möten där någon av dem är borta benämner dem med både för- och efternamn? Jag gissar att det ska vara för att förenkla för oss läsare att man får hela namnen, men det blir väldigt krystat.
Men det som stör mest är ändå "fakta"uppföljningen mellan böckera. Jag vet inte vad man kallar det på författarspråk, men det här att ha personer eller saker som sker lika i flera böcker måste man ju ha någon som kollar. Ex framgår det i andra/tredje boken att Ingrid hade en son som dog när han var ett år. Men i fjärde boken anges att han dog när han var två år. Jag fattar att man kanske inte skriver eller förväntas läsa böckerna omedelbart efter varandra, men det känns väl ändå rätt centralt att författaren inte håller reda på huvudkaraktärernas och deras drag/situationer i en bokserie? Det är flera sådana saker jag hakat upp mig på, men detta är nog det mest flagranta.
Den första boken är helt klart den bästa. Till att börja med får man lära känna karaktärerna, vilket är trevligt. Det är också trevligt att ha hyfsat normala poliser, inga med privata problem som är helt galna, vilket är ganska vanligt i de här polisdeckarna tycker jag. Det är också en väldigt intrikat och intressant historia som rullas upp. Det kryddas också av det interna tjafset, problemet med resursbrist osv som jag gissar är ganska verklighetstroget.
Den första boken handlar om två män som blir brutalt misshandlade - varav en dör, och där koppplingen dem emellan. Det blir en intressant historia som vävs fram i förhör och utredning. Dock undrar jag redan i denna boken, liksom de kommande, när böckerna egentligen skrivits eftersom internet knappt används, och allt ska "skrivas ut". Det är ett stort persongalleri, både att lära känna poliserna, men också kring de misshandlade och runt omkring, men författaren gör ett bra jobb att hålla isär dem och det blir inte svårt att hänga med.
Som jag sa, om jag inte tittar på de kommande böckerna så är denna boken helt klart riktigt bra (det här med att poliserna är korkade blir också tydligare först i nästa bok, liksom diskrepanserna mellan böckerna). Betyg för denna bok om jag försöker låta bli att tänka på de kommande:4
Jag kan direkt säga att denna recension färgas av att jag läst de fyra böckerna på kort tid. Det är då lite svårt att hålla sig till bara denna boken. Generellt är böckerna väldigt välskrivna, och det sker mycket utredningsarbete - skrivbordsutredningar, ungefär såsom jag tänker mig att mycket polisarbete går till. Det pratas om att rapporter ska skrivas och fakta ska registreras i datasystem osv - sådant som sällan brukar nämnas. Dock lider serien av några saker - dels är poliserna i mångt och mycket fullständiga idioter och/eller helt saknar slutledningsförmåga och dels känns beskrivningarna lite osannolika, jag menar exempelvis hur ofta pratar du med dina tre-fyra närmaste kollegor och i möten där någon av dem är borta benämner dem med både för- och efternamn? Jag gissar att det ska vara för att förenkla för oss läsare att man får hela namnen, men det blir väldigt krystat.
Men det som stör mest är ändå "fakta"uppföljningen mellan böckera. Jag vet inte vad man kallar det på författarspråk, men det här att ha personer eller saker som sker lika i flera böcker måste man ju ha någon som kollar. Ex framgår det i andra/tredje boken att Ingrid hade en son som dog när han var ett år. Men i fjärde boken anges att han dog när han var två år. Jag fattar att man kanske inte skriver eller förväntas läsa böckerna omedelbart efter varandra, men det känns väl ändå rätt centralt att författaren inte håller reda på huvudkaraktärernas och deras drag/situationer i en bokserie? Det är flera sådana saker jag hakat upp mig på, men detta är nog det mest flagranta.
Den första boken är helt klart den bästa. Till att börja med får man lära känna karaktärerna, vilket är trevligt. Det är också trevligt att ha hyfsat normala poliser, inga med privata problem som är helt galna, vilket är ganska vanligt i de här polisdeckarna tycker jag. Det är också en väldigt intrikat och intressant historia som rullas upp. Det kryddas också av det interna tjafset, problemet med resursbrist osv som jag gissar är ganska verklighetstroget.
Den första boken handlar om två män som blir brutalt misshandlade - varav en dör, och där koppplingen dem emellan. Det blir en intressant historia som vävs fram i förhör och utredning. Dock undrar jag redan i denna boken, liksom de kommande, när böckerna egentligen skrivits eftersom internet knappt används, och allt ska "skrivas ut". Det är ett stort persongalleri, både att lära känna poliserna, men också kring de misshandlade och runt omkring, men författaren gör ett bra jobb att hålla isär dem och det blir inte svårt att hänga med.
Som jag sa, om jag inte tittar på de kommande böckerna så är denna boken helt klart riktigt bra (det här med att poliserna är korkade blir också tydligare först i nästa bok, liksom diskrepanserna mellan böckerna). Betyg för denna bok om jag försöker låta bli att tänka på de kommande:4
måndag 1 juli 2019
Söta Röda Sommardrömmar - Christoffer Holst
Detta är en bok som har dykt upp till och från i bokbloggar som jag läser. Det som var mest tilltalande var nog att det såg ut som en feelgood, men enligt text och recensioner skulle handla om ett mord och en polisutredning. Nu efter att ha läst ett par av författarens tidigare feelgood-böcker förstår jag ju varifrån det kommer, men när jag läste denna boken visste jag ingenting om honom.
Boken handlar om Cilla Storm som köper sig en kolonilott i Stockholms skärgård för 290 000 kr på Blocket, med en stuga på "20-talet kvadratmeter" och kök, indraget vatten, toalet och sovloft, för som tur är hade hon också bara 300 000 kr i sparat kapital (ingen budgivning där inte). Redan där får jag inse att jag inte ska ställa så stora krav på fakta. Det är naturligtvis alltid en risk när man bor i Stockholm och det skrivs om staden men tillrättalagt på det här sättet är inte riktigt min grej. Personligen hade jag hellre sett att hon ex ärvt kolonilotten av någon avlägsen släkting eller något, det hade stört mig mindre.
Hur som helst. Själva storyn är ganska bra, och skärgårdsmiljön och folket tycker jag däremot beskrivs på ett trovärdigt sätt. Även brottet som begås och utvecklingen av den delen känns intressant liksom polisens hantering av "ärendet". Författaren skriver väldigt lättläst och rakt - inga direkta sidospår eller approacher (exempelvis är det för mig lite konstigt att Cilla själv inte blir misstängt trots att hon är helt ny och okänd på ön, mordet sker dagen efter hon kommer dit, hon är den som senast sett offret vid liv, och har själv inget alibi för tiden). men trots att karaktärerna är väldigt tydliga och det inte är så svårt att begripa hur saker hänger ihop så sker det ändå lite "råa" tvister som jag inte hade förutspått.
Nackdelen, precis som för Lina Bengtsdotter (se föregående recension) är ju att de geografiska parametrarna är lite begränsande. Jag menar nu har det skett tre mord på den här lilla ön, nästa bok kan ju inte ta livet av fler, det blir ju bara konstigt. Så det ska bli kul att se hur författaren avser förvalta detta i kommande böcker om Cilla Storm. För man vill ju ändå ha feelgoodkänslan av att se Cilla och Rosie pimpla sitt vin i sin trädgård.
Betyg 3+
Boken handlar om Cilla Storm som köper sig en kolonilott i Stockholms skärgård för 290 000 kr på Blocket, med en stuga på "20-talet kvadratmeter" och kök, indraget vatten, toalet och sovloft, för som tur är hade hon också bara 300 000 kr i sparat kapital (ingen budgivning där inte). Redan där får jag inse att jag inte ska ställa så stora krav på fakta. Det är naturligtvis alltid en risk när man bor i Stockholm och det skrivs om staden men tillrättalagt på det här sättet är inte riktigt min grej. Personligen hade jag hellre sett att hon ex ärvt kolonilotten av någon avlägsen släkting eller något, det hade stört mig mindre.
Hur som helst. Själva storyn är ganska bra, och skärgårdsmiljön och folket tycker jag däremot beskrivs på ett trovärdigt sätt. Även brottet som begås och utvecklingen av den delen känns intressant liksom polisens hantering av "ärendet". Författaren skriver väldigt lättläst och rakt - inga direkta sidospår eller approacher (exempelvis är det för mig lite konstigt att Cilla själv inte blir misstängt trots att hon är helt ny och okänd på ön, mordet sker dagen efter hon kommer dit, hon är den som senast sett offret vid liv, och har själv inget alibi för tiden). men trots att karaktärerna är väldigt tydliga och det inte är så svårt att begripa hur saker hänger ihop så sker det ändå lite "råa" tvister som jag inte hade förutspått.
Nackdelen, precis som för Lina Bengtsdotter (se föregående recension) är ju att de geografiska parametrarna är lite begränsande. Jag menar nu har det skett tre mord på den här lilla ön, nästa bok kan ju inte ta livet av fler, det blir ju bara konstigt. Så det ska bli kul att se hur författaren avser förvalta detta i kommande böcker om Cilla Storm. För man vill ju ändå ha feelgoodkänslan av att se Cilla och Rosie pimpla sitt vin i sin trädgård.
Betyg 3+
söndag 30 juni 2019
Fransesca - Lina Bengtsdotter
Även Fransesca är en bok som jag har hoppats på skulle komma som e-bok men som jag nu fick skaffa i pocket istället. Jag blev väldigt förtjust i första boken om Annabelle, dels beroende på historien men också av beskrivningen av Gullspång och "lokalbefolkningen", mycket igenkänning kring karaktärer, skvaller och sådant då jag själv kommer från en liten ort.
Även denna boken utspelar sig i Gullspång, men det som i förra boken kändes välkänt som "hemifrån" landet fick i denna boken för mycket plats. Grundhistorien, om Fransesca som försvann för ett antal år sedan och aldrig hittats är välskriven och intrikat. De kapitlen där Fransesca är "jag"-personen är helt klart höjdpunkterna och det är där man får djupet och glimtarna av hur duktig författare Lina Bengtsdotter är. Kopplingarna till Charlie Lager, hennes mamma och hennes tillbaka-blickar tillför dock inte så mycket och hade egentligen inte behövt vara så framträdande.
Det är dock intressant att få lära känna Charlie Lager mer och jag hoppas hon får komma tillbaka, dock tror jag det behövs lite omtag kring Gullspångs-vinkeln. Det är en sak att Charlie åker dit som polis, som i första boken, men det fungerade inte riktigt lika bra med att hon skulle "råka på" ett case medan hon är där. Dessutom blir hennes Stockholms-arbete och -kollegor bisatser, och varje gång det dyker upp en kort notis om hur det går i fallet i Stockholm som Charlie lämnade, så måste jag tänka tillbaka på vad det var. Jag gillar inte att bli utkastad från flytet i historien så.
Men som sagt, Lina Bengtsdotter skriver väldigt bra, och jag hoppas vi får se kanske en mer traditionell polishistoria, där hennes mamma blir mindre framträdande och att hon skriver mer som i kapitlen av Fransesca nu. Tyvärr är det ju många författare som fastnar i den "tråd" de haft från början, vilket jag tror kan bli lätt uttjatat här. Så varför inte en vanlig polisroman där Charlie och kollegorna får åka till någon helt annan ort men där Charlies erfarenhet från sin ungdom blir värdefulla, snarare än att det blir tillbakablickar
Betyg: 4-
Även denna boken utspelar sig i Gullspång, men det som i förra boken kändes välkänt som "hemifrån" landet fick i denna boken för mycket plats. Grundhistorien, om Fransesca som försvann för ett antal år sedan och aldrig hittats är välskriven och intrikat. De kapitlen där Fransesca är "jag"-personen är helt klart höjdpunkterna och det är där man får djupet och glimtarna av hur duktig författare Lina Bengtsdotter är. Kopplingarna till Charlie Lager, hennes mamma och hennes tillbaka-blickar tillför dock inte så mycket och hade egentligen inte behövt vara så framträdande.
Det är dock intressant att få lära känna Charlie Lager mer och jag hoppas hon får komma tillbaka, dock tror jag det behövs lite omtag kring Gullspångs-vinkeln. Det är en sak att Charlie åker dit som polis, som i första boken, men det fungerade inte riktigt lika bra med att hon skulle "råka på" ett case medan hon är där. Dessutom blir hennes Stockholms-arbete och -kollegor bisatser, och varje gång det dyker upp en kort notis om hur det går i fallet i Stockholm som Charlie lämnade, så måste jag tänka tillbaka på vad det var. Jag gillar inte att bli utkastad från flytet i historien så.
Men som sagt, Lina Bengtsdotter skriver väldigt bra, och jag hoppas vi får se kanske en mer traditionell polishistoria, där hennes mamma blir mindre framträdande och att hon skriver mer som i kapitlen av Fransesca nu. Tyvärr är det ju många författare som fastnar i den "tråd" de haft från början, vilket jag tror kan bli lätt uttjatat här. Så varför inte en vanlig polisroman där Charlie och kollegorna får åka till någon helt annan ort men där Charlies erfarenhet från sin ungdom blir värdefulla, snarare än att det blir tillbakablickar
Betyg: 4-
lördag 29 juni 2019
Den mörka ängeln - Elly Griffiths
Den mörka ängeln är den tionde boken av Elly Griffiths om rättsarkeolog Ruth Galloway. Det var ett tag sedag jag läste bok nummer nio och jag har väntat på att denna ska komma som e-bok, vilket den ännu inte gjort, på biblioteket alltså. Det verkar överlag som att biblioteket har blivit långsammare på att ta in nya böcker som e-böcker tycker jag. Kanske dyrare?
Hur som helst, efter nio böcker om arkeologi där ben hittats på olika sätt så förstår jag att det behövs lite miljöombyte och inspiration. Därav åker Ruth i denna bok till Italien för att hjälpa en gammal bekant vid en utgrävning, något hon kombinerar med en semester och som nästan omedelbart leder till ett mord.
Elly Griffiths skriver som vanligt bra skildringar, men denna bok tycker jag handlar för lite om arkeologi och för mycket om annat. Historien är ganska spretig och alla personer som man får lära känna har till slut väldigt lite med historien att göra. De delar som berör polisstyrkan och de som är kvar i England är betydligt bättre än det som berör Italen. Jag vet inte om det är författarens trygghet med karaktärena eller att hon är mer bekväm med miljön i England än den mer påhittade i Italien, men det är svårt att ta till sig Italien-historien tycker jag. Kanske ligger det för långt ifrån vad jag vill ha av Ruth och hennes arkeologi?
Jag hoppas att nästa bok utspelar sig på hemmplan igen, annars tycker jag nog att serien ska knytas ihop och stängas istället. Tio böcker är ändå ganska mycket!
Boken får 4 i betyg, eftersom Elly trots allt skriver väldigt bra.
Hur som helst, efter nio böcker om arkeologi där ben hittats på olika sätt så förstår jag att det behövs lite miljöombyte och inspiration. Därav åker Ruth i denna bok till Italien för att hjälpa en gammal bekant vid en utgrävning, något hon kombinerar med en semester och som nästan omedelbart leder till ett mord.
Elly Griffiths skriver som vanligt bra skildringar, men denna bok tycker jag handlar för lite om arkeologi och för mycket om annat. Historien är ganska spretig och alla personer som man får lära känna har till slut väldigt lite med historien att göra. De delar som berör polisstyrkan och de som är kvar i England är betydligt bättre än det som berör Italen. Jag vet inte om det är författarens trygghet med karaktärena eller att hon är mer bekväm med miljön i England än den mer påhittade i Italien, men det är svårt att ta till sig Italien-historien tycker jag. Kanske ligger det för långt ifrån vad jag vill ha av Ruth och hennes arkeologi?
Jag hoppas att nästa bok utspelar sig på hemmplan igen, annars tycker jag nog att serien ska knytas ihop och stängas istället. Tio böcker är ändå ganska mycket!
Boken får 4 i betyg, eftersom Elly trots allt skriver väldigt bra.
fredag 28 juni 2019
Semesterläsning
Vårens månader har gått fort och med mycket jobb, varför det inte lämnats så mycket tid för läsning som vanligt. Nu har jag dock varit iväg på en veckas charter - jag och en kompis åker alltid så här i maj-juni för att liksom kickstarta sommaren, och då blir det i praktiken bara läsning, sol och hav.
Detta är sjunde året och i år gick resan till Kroatien och Makarska rivieran. Mycket skönt, och alltså många lästa böcker. Jag läser ju dels e-böcker på min ipad (mini), men behöver då också ha med mig några fysiska böcker att varva med, när batteriet är slut i ipaden. Huvudregeln för alla böcker är att de ska vara lättillgängliga och oftast blir det deckare eller feelgood - inget som kräver för mycket tankemöda.
Jag tänkte göra summering och betyg först här, och sedan recensera varje bok de närmaste dagarna.
Fysiska böcker - bra deal med ta fyra betala för tre på Akademibokhandeln:
- Den mörka ängeln av Elly Griffiths, tionde boken om Ruth Galloway. Betyg: 4+
- Fransesca av Lina Bengtsdotter, andra boken om Charlie Lager. Betyg: 4-
- Söta Röda Sommardrömmar av Christoffer Holst, första boken om Cilla Storm. Betyg 3+
- De Vackra döda av Belinda Bauer - hann bara börja den så smått på flyget hem.
E-böcker från Stockholms Stadsbibliotek:
- 5:e Moseboken av Christina Larsson, första boken om Ingrid Bergman. Betyg 4
- Slaskjobbet av Christina Larsson, andra boken om Ingrid Bergman. Betyg 4-
- Du kommer inte undan av Christina Larsson, tredje boken om Ingrid Bergman. Betyg 3+
- Silhuetten av Christina Larsson, fjärde boken om Ingrid Bergman. Betyg 4-
- Älskaren från huvudkontoret av Camilla Grebe. Betyg 3+
- Pappas Pojke av Emelie Schepp. Betyg 5-
- Prästinnans Strand av Anna Ihrén. Betyg 3
- Mitt hjärta går på av Christoffer Holst. Betyg 3
- Mindfulness för losers av Christoffer Holst. Betyg 3+
12 böcker på knappt åtta dagar får man väl ändå se som ett godkänt resultat. Fördelene med e-böckerna är ju att jag kan ladda ner nya, som jag gjorde med ex Ingrid Bergman-serien för att få dem i ordning och kunna läsa dem efter varandra, men just med dem var det en nackdel då det var en hel del som inte hängde ihop. Med Christoffer Holst var det tvärtom, Cilla Storm-deckaren gjorde att jag letade upp hans feelgood-böcker, vilka var korta, lättlästa och lagom mysiga.
Längre recensioner kommer alltså. Räkna med ungefär en om dagen :)
/Emma
onsdag 27 mars 2019
I mörkret - Cara Hunter
I höstas någon gång läste jag "Hemmets Trygga Vrå" av Cara Hunter och tyckte den var väldigt bra. Det var något visst med karaktärerna, men främst var det att historien ringlade sig fram utan att bli förutsägbar. För att vara en person som läser väldigt mycket deckare och polisromaner så har jag ändå svårt för två saker - när historien är helt förutsägbar, men också när den är omöjlig att förutspå, dvs när man utelämnar viktiga aspekter som sedan dyker upp som gubben i lådan och gör historien självklar. Mina favoriter är väl det som skulle kallas pusseldeckare, där man får alla bitar i samma takt som polisen men det inte är superlätt att lägga pusslet.
Hur som helst, om jag skulle använda pussel-liknelsen på Cara Hunters böcker så är det som bitar med en sida nedslipad, man får access till alla bitar men det är svårt att få ihop dem ändå. Klurigt. Och historien blir ändå inte galet osannolik vilket ibland kan vara fallet.
Boken handlar om en kvinna och ett litet barn som hittas instängd i en källare. Den gamle, demente mannen som bor i huset säger sig inte ha en aning om vilka de är eller hur de hamnat där. Efter ett tag görs kopplingar till ett fall ett par år tidigare där en kvinna och barn också försvann. Att det hänger ihop blir snart tydligt, men på vilket sätt och varför?
Jag tycker att I mörkret är bättre än Hemmets Trygga Vrå. Den växer ett snäpp till, och lämnar inget åt slumpen. Likt polisen i boken slingrar jag mellan olika alternativ och ända fram till slutet tillkommer saker som förändrar och förstärker.
Jag gillar generellt inte att man klipper in andra "bilder", såsom förhörsprotokoll, artiklar i tidningen etc, men det skapar ju lite luft i texten i alla fall. Jag blir dock lite irriterad på artiklarna, som alltid innehåller långt mycket mer detaljer än rimligt, särskilt då polisen inte alls är så frispråkig när det gäller presskonferenserna. Jag upplever mest artiklarna som ett sätt att samla upp och säkerställa att läsarna har förstått det man borde insett under de senaste kapitlen. Men det är också enda minuset från mig.
I Mörkret får definitivt en femma i betyg.
Hur som helst, om jag skulle använda pussel-liknelsen på Cara Hunters böcker så är det som bitar med en sida nedslipad, man får access till alla bitar men det är svårt att få ihop dem ändå. Klurigt. Och historien blir ändå inte galet osannolik vilket ibland kan vara fallet.
Boken handlar om en kvinna och ett litet barn som hittas instängd i en källare. Den gamle, demente mannen som bor i huset säger sig inte ha en aning om vilka de är eller hur de hamnat där. Efter ett tag görs kopplingar till ett fall ett par år tidigare där en kvinna och barn också försvann. Att det hänger ihop blir snart tydligt, men på vilket sätt och varför?
Jag tycker att I mörkret är bättre än Hemmets Trygga Vrå. Den växer ett snäpp till, och lämnar inget åt slumpen. Likt polisen i boken slingrar jag mellan olika alternativ och ända fram till slutet tillkommer saker som förändrar och förstärker.
Jag gillar generellt inte att man klipper in andra "bilder", såsom förhörsprotokoll, artiklar i tidningen etc, men det skapar ju lite luft i texten i alla fall. Jag blir dock lite irriterad på artiklarna, som alltid innehåller långt mycket mer detaljer än rimligt, särskilt då polisen inte alls är så frispråkig när det gäller presskonferenserna. Jag upplever mest artiklarna som ett sätt att samla upp och säkerställa att läsarna har förstått det man borde insett under de senaste kapitlen. Men det är också enda minuset från mig.
I Mörkret får definitivt en femma i betyg.
måndag 4 februari 2019
Början av februari
Då var januari slut och februari ny. Med snökaos som vanligt. Rätt som det var kickade också jobbet igång, eller det hade ju pågått ett tag, men rätt som det var blev det flera deadlines i ett och förra veckan försvann väldigt fort utan ansats att hinna eller orka läsa.
Dessutom har jag blivit utmanad av en vän att läsa en bok om forskning inom ett område inom psykologi. Tyckte det inte skulle vara något problem till jag såg att boken var över 500 sidor. Så nu prokrastinerar jag, så länge jag inte läser något annat läser jag ju inte "inte" den. Psykologi är inte mitt favoritämne.
Denna vecka är också rätt tuff så det är nog bara att beta av jobb. Så länge söker jag efter godingar på andra bokbloggars "Bästa i januari"-listor. Vad tycker ni?
Dessutom har jag blivit utmanad av en vän att läsa en bok om forskning inom ett område inom psykologi. Tyckte det inte skulle vara något problem till jag såg att boken var över 500 sidor. Så nu prokrastinerar jag, så länge jag inte läser något annat läser jag ju inte "inte" den. Psykologi är inte mitt favoritämne.
Denna vecka är också rätt tuff så det är nog bara att beta av jobb. Så länge söker jag efter godingar på andra bokbloggars "Bästa i januari"-listor. Vad tycker ni?
söndag 27 januari 2019
Slutet av januari närmar sig
Nu är det slutet av januari, och jobbet har verkligen sätt igång ordentligt. Dessutom tog jag på mig ett uppdrag att hålla ett utbildningspass med två veckors framförhållning. Verkade som en bra idé då, men som någon som skapat och hållit ett antal utbildningar borde jag vetat bättre. Det tar massa tid att göra en bra utbildning som ska vara givande och stringent i några timmar. Men, jag jobbar ju bäst under press brukar jag säga, så det är väl bara upp till bevis. Dock blir bokläsning lidande när jag måste jobba :)
Fram till nu har det dock handlat mest om lättlästa deckare och någon feelgood. Med tanke på jobb-situationen är det nog så det kommer fortsätta bli närmaste tiden. Tänker dock att jag kanske ska ta tag i någon utmaning lite längre fram i vår. Kanske ska det bli en ny vända med biografier. Eller, vi får se. Jag kanske får några tips i bloggen!
Nu ska jag fundera på vad jag ska läsa härnäst. Kanske får bli Kristina Appelqvists sista så jag är i fas och har koll på serien sedan.
Fram till nu har det dock handlat mest om lättlästa deckare och någon feelgood. Med tanke på jobb-situationen är det nog så det kommer fortsätta bli närmaste tiden. Tänker dock att jag kanske ska ta tag i någon utmaning lite längre fram i vår. Kanske ska det bli en ny vända med biografier. Eller, vi får se. Jag kanske får några tips i bloggen!
Nu ska jag fundera på vad jag ska läsa härnäst. Kanske får bli Kristina Appelqvists sista så jag är i fas och har koll på serien sedan.
lördag 26 januari 2019
Springfloden - Cilla & Rolf Börjlind
När jag bläddrade igenom serierna på Nextory hittade jag denna om Olivia Rönning och Tom Stilton. Jag kan inte riktigt komma på om jag läst eller sett något av dessa författare. Jag har en stark känsla av att jag haft med Tom Stilton att göra, men när jag googlar ser det inte ut som att det skrivits några böcker före.
Nåja, boken är väldigt välskriven och även denna läsning kommer leda till fler i serien. Dock känns brådskan inte lika stor som med Kristina Appelqvists böcker, där jag ville veta vad som händer härnäst med karaktärerna.
Springfloden är intensiv. Här har man putsat bort allt som inte tillför något. Det handlar om den cold case-utredning som Olivia Rönning får för sig att plocka upp som extraarbete under sommarlovet från polisutbildningen, men också om misshandel av hemlösa i Stockholm och något som kulminerar i en enorm historia i näringslivet. Det händer saker precis hela tiden, och det är inte förrän jag läst klart som jag konstaterar att de tre historierna egentligen lika gärna kunde varit fristående.
Det är spännande från första till sista sidan och jag sitter med andan i halsgropen. Men det som saknas är djupet i karaktärerna. Jag får inte tillräckligt mycket info om Stilton för att undra varför han hamnat där han hamnat (det är här jag funderar på om det inte borde finnas någon tidigare bok), jag får inte någon känsla för Olivia Rönning heller. Hon har en kompis som ringer då och då, men som författaren inte är så intresserad av att ta in i historien. Och en mamma.
Det blir trots det en stark trea, pga intensiteten och det faktum att man hålls på halster till de olika lösningarna utkristalliserar sig. Men jag hoppas att jag får lära känna Olivia Rönning och Tom Stilton bättre i nästa bok!
Nåja, boken är väldigt välskriven och även denna läsning kommer leda till fler i serien. Dock känns brådskan inte lika stor som med Kristina Appelqvists böcker, där jag ville veta vad som händer härnäst med karaktärerna.
Springfloden är intensiv. Här har man putsat bort allt som inte tillför något. Det handlar om den cold case-utredning som Olivia Rönning får för sig att plocka upp som extraarbete under sommarlovet från polisutbildningen, men också om misshandel av hemlösa i Stockholm och något som kulminerar i en enorm historia i näringslivet. Det händer saker precis hela tiden, och det är inte förrän jag läst klart som jag konstaterar att de tre historierna egentligen lika gärna kunde varit fristående.
Det är spännande från första till sista sidan och jag sitter med andan i halsgropen. Men det som saknas är djupet i karaktärerna. Jag får inte tillräckligt mycket info om Stilton för att undra varför han hamnat där han hamnat (det är här jag funderar på om det inte borde finnas någon tidigare bok), jag får inte någon känsla för Olivia Rönning heller. Hon har en kompis som ringer då och då, men som författaren inte är så intresserad av att ta in i historien. Och en mamma.
Det blir trots det en stark trea, pga intensiteten och det faktum att man hålls på halster till de olika lösningarna utkristalliserar sig. Men jag hoppas att jag får lära känna Olivia Rönning och Tom Stilton bättre i nästa bok!
fredag 25 januari 2019
Liv i överflöd - Kristina Appelqvist
Jag ska erkänna, jag missade att det kommit en fjärde bok i denna serie, så jag trodde att denna var den sista. Det måste jag genast korrigera, men så länge recenserar vi den här.
I den tredje boken dör en forskare på universitetet. Förutom att han var påtänkt till en hög position på universitetet så är han också arvinge till en stor summa pengar (som ska gå till hans forskning).
Förvånansvärt nog lyckas författaren även här knyta ihop en hel drös olika bitar till ett ordentligt pussel. Dock är det nu jag tycker det börjar skava. Till att börja med funderar jag över hur många som dör på ett universitet. Trots all information hade det faktiskt varit givande att man i början fått infon hur många som jobbar på universitetet, när så många dör. Det blir lite Morden i Midsomer över det, men där ser man ju folk på gatorna som gör att man får en känsla för folk runtomkring. Så sker inte i en bok där man saknar den kontexten.
Dessutom är det saker som inte hänger ihop. Det kan vara så att man inte ska läsa böcker som kommit olika år i ett sträck, men det stör mig ändå när inte tidsreferenser och händelser hänger ihop. Viktiga saker, som tillsättningen av tjänsten som är i skottgluggen i hela boken, får man heller inte svaret på, vilket också stör mig. I en pusseldeckare måste alla bitarna läggas.
Som vanligt skriver dock författaren väldigt bra. Det är också en spännande handling, och de olika trådarna väver samma på ett snyggt sätt. Överlag är det nog det jag imponeras över mest i serien, att det mesta knyts ihop utan att vara förutsebart. Även denna bok når upp till en svag fyra, och jag hoppas att fjärde (sista?) boken i serien knyter ihop hela serien!
I den tredje boken dör en forskare på universitetet. Förutom att han var påtänkt till en hög position på universitetet så är han också arvinge till en stor summa pengar (som ska gå till hans forskning).
Förvånansvärt nog lyckas författaren även här knyta ihop en hel drös olika bitar till ett ordentligt pussel. Dock är det nu jag tycker det börjar skava. Till att börja med funderar jag över hur många som dör på ett universitet. Trots all information hade det faktiskt varit givande att man i början fått infon hur många som jobbar på universitetet, när så många dör. Det blir lite Morden i Midsomer över det, men där ser man ju folk på gatorna som gör att man får en känsla för folk runtomkring. Så sker inte i en bok där man saknar den kontexten.
Dessutom är det saker som inte hänger ihop. Det kan vara så att man inte ska läsa böcker som kommit olika år i ett sträck, men det stör mig ändå när inte tidsreferenser och händelser hänger ihop. Viktiga saker, som tillsättningen av tjänsten som är i skottgluggen i hela boken, får man heller inte svaret på, vilket också stör mig. I en pusseldeckare måste alla bitarna läggas.
Som vanligt skriver dock författaren väldigt bra. Det är också en spännande handling, och de olika trådarna väver samma på ett snyggt sätt. Överlag är det nog det jag imponeras över mest i serien, att det mesta knyts ihop utan att vara förutsebart. Även denna bok når upp till en svag fyra, och jag hoppas att fjärde (sista?) boken i serien knyter ihop hela serien!
torsdag 24 januari 2019
Den som törstar - Kristina Appelqvist
Min vana trogen att sträckläsa serier jag startat på (om de inte är fullständigt värdelösa), fortsatte således även här.
Den andra boken om Emma Lundgren består av att kyrkokören Emma sjunger i ska begrava en vän och kollega (från Universitetet såklart). De får besök av den världskända operasångerskan Angela Hansson, som hittas mördad i kistan när denna öppnas för en sista "titt".
Här blir jag faktiskt imponerad över författaren. Trots att det kändes lite udda med att kolla i kistan så reagerade jag inte nämnvärt och blev således förvånad när mordet dök upp. Det är inte så många författare som lyckas skriva så, när man sitter och väntar på att något ska hända och försöker förutse nästa steg.
Svårigheten i denna bok är istället att det är så många människor inblandade och som man ska lära känna. Det är dock svårt att klaga, för samtidigt som jag tänker att det vore enklare om folk hade lite mer utskiljande drag, så man kunde hålla isär dem - är jag ju väldigt glad över att författaren håller det enkelt och att folk är som folk är mest.
Jag vet inte om författaren kanske inte tänkt göra en serie från första boken, men en del personer och händelser som dyker upp känns som att de borde varit med redan i förra boken, det skiljer ju trots allt inte så mycket i tid. Det beskrivs exempelvis om Emmas deltagande i kören, som dock inte nämndes med ett ord i förra boken. Även om böcker görs för att kunna läsas fristående, gillar jag att det planteras lite småsaker som man kan känna igen från en del till nästa, som ger en extra dimension. Det saknas helt här.
Den som törstar har även den en fascinerande handling, som är ganska osannolik men ändå utan att bli alltför långsökt, då den ändå håller fast vid ordinära människor och händelser. Jag tycker denna boken är snäppet bättre än den första, eller så har jag lärt känna Emma och Filip bättre. Boken får därför en svag fyra.
Den andra boken om Emma Lundgren består av att kyrkokören Emma sjunger i ska begrava en vän och kollega (från Universitetet såklart). De får besök av den världskända operasångerskan Angela Hansson, som hittas mördad i kistan när denna öppnas för en sista "titt".
Här blir jag faktiskt imponerad över författaren. Trots att det kändes lite udda med att kolla i kistan så reagerade jag inte nämnvärt och blev således förvånad när mordet dök upp. Det är inte så många författare som lyckas skriva så, när man sitter och väntar på att något ska hända och försöker förutse nästa steg.
Svårigheten i denna bok är istället att det är så många människor inblandade och som man ska lära känna. Det är dock svårt att klaga, för samtidigt som jag tänker att det vore enklare om folk hade lite mer utskiljande drag, så man kunde hålla isär dem - är jag ju väldigt glad över att författaren håller det enkelt och att folk är som folk är mest.
Jag vet inte om författaren kanske inte tänkt göra en serie från första boken, men en del personer och händelser som dyker upp känns som att de borde varit med redan i förra boken, det skiljer ju trots allt inte så mycket i tid. Det beskrivs exempelvis om Emmas deltagande i kören, som dock inte nämndes med ett ord i förra boken. Även om böcker görs för att kunna läsas fristående, gillar jag att det planteras lite småsaker som man kan känna igen från en del till nästa, som ger en extra dimension. Det saknas helt här.
Den som törstar har även den en fascinerande handling, som är ganska osannolik men ändå utan att bli alltför långsökt, då den ändå håller fast vid ordinära människor och händelser. Jag tycker denna boken är snäppet bättre än den första, eller så har jag lärt känna Emma och Filip bättre. Boken får därför en svag fyra.
onsdag 23 januari 2019
Den Svarta Löparen - Kristina Appelqvist
Någon nämnde att Kristina Appelqvist kommer ifrån mina hemtrakter, och i en av böckerna hade tackat en gammal lärare som jag (och hon) hade i skolan. Eftersom jag inte hade läst något i Kristinas serie om Västgöta Universitet och Emma Lundgren tyckte jag att det var en lysande anledning att gör det - för att se om "Tacket" stämde.
Boken introducerar Emma Lundgren, den unga och nytillträdda rektorn för Västgöta Universitet, som utmanar hierarkier och traditioner. När hennes sekreterare hittas mördad på universitetet så blir hon och hennes kollegor i ledningen huvudmisstänkta, men måste samtidigt hjälpa polisen - och hantera media och studenter. Kriminalkommissarie Filip Alexandersson jobbar med fallet och kommer nära Emma.
Det märks att författaren har varit kommunikationschef. Jag blir förtjust i att det är så mycket fokus på kommunikationen, till studenterna, sinsemellan i ledningsgruppen och mellan poliserna. En sak jag stör mig på i många böcker är att dialoger är så nedkortade att det inte finns en rimlig chans att någon skulle prata så. Här får man istället följa utvecklingen i mångt och mycket genom dialogerna.
Jag gillar egentligen inte tillbakablickar. Antingen är de övertydliga och jag känner mig idiotförklarad, som att författaren vill säkra att jag verkligen förstår, eller så fyller de inget syfte alls. Här knyter de väl ihop historien, men jag tycker nog inte att de ger så mycket. Å andra sidan är de inte så många att det stör.
Sammanfattningsvis tycker jag att Den Svarta Löparen är välskriven och intressant, men det finns utvecklingspotential. Betyget blir en stark 3:a. Och ja, min gamla lärarinna nämndes på slutet :)
Boken introducerar Emma Lundgren, den unga och nytillträdda rektorn för Västgöta Universitet, som utmanar hierarkier och traditioner. När hennes sekreterare hittas mördad på universitetet så blir hon och hennes kollegor i ledningen huvudmisstänkta, men måste samtidigt hjälpa polisen - och hantera media och studenter. Kriminalkommissarie Filip Alexandersson jobbar med fallet och kommer nära Emma.
Det märks att författaren har varit kommunikationschef. Jag blir förtjust i att det är så mycket fokus på kommunikationen, till studenterna, sinsemellan i ledningsgruppen och mellan poliserna. En sak jag stör mig på i många böcker är att dialoger är så nedkortade att det inte finns en rimlig chans att någon skulle prata så. Här får man istället följa utvecklingen i mångt och mycket genom dialogerna.
Jag gillar egentligen inte tillbakablickar. Antingen är de övertydliga och jag känner mig idiotförklarad, som att författaren vill säkra att jag verkligen förstår, eller så fyller de inget syfte alls. Här knyter de väl ihop historien, men jag tycker nog inte att de ger så mycket. Å andra sidan är de inte så många att det stör.
Sammanfattningsvis tycker jag att Den Svarta Löparen är välskriven och intressant, men det finns utvecklingspotential. Betyget blir en stark 3:a. Och ja, min gamla lärarinna nämndes på slutet :)
tisdag 22 januari 2019
I fas
Då är jag i fas med de böcker jag läste första veckan i januari. Jag var ledig och satt i soffan och läste till och från hela veckan. Så underbart att få ro till bara läsning. Därefter kickade jobbet igång igen och då måste läsningen konkurrera med allt annat. Nej, skämt åsido, jag älskar mitt jobb och njuter av det men av naturliga skäl finns inte samma tid till läsning.
Vanligen läser jag väl 1-3 böcker i veckan, men det beror på genre och stress. Jag märker att jag håller mig till mer lättsmälta böcker, feelgood och lite chicklit eller författare jag gillar (ofta inom kriminal/deckar-spektrat) när jag är mer stressad, och läser hellre mer komplexa eller tyngre böcker som kräver mer tankekraft när jag har gott om tid.
Ibland snöar jag in på olika teman eller utmaningar, en sommar läste jag bara biografier. Sommaren är min "högtid" för läsning, så det var utmanande att hitta tillräckligt många biografier jag ville läsa, då jag inte normalt håller mig uppdaterad på biografi-fronten (därmed inte sagt att det inte finns mängder med läsvärda biografier). Den absolut bästa var Mr Chance, FN:s förfall under Ban Ki-Moon av Inga-Britt Ahlenius.
När jag var 14 år bestämde jag mig för att läsa 100 klassiker. Hur det gick är en historia för en annan dag som man brukar säga.
Nästa tema för den här bloggen är att koppla på några av de utmaningar som de bokbloggar jag följer håller på med under veckorna.
Vanligen läser jag väl 1-3 böcker i veckan, men det beror på genre och stress. Jag märker att jag håller mig till mer lättsmälta böcker, feelgood och lite chicklit eller författare jag gillar (ofta inom kriminal/deckar-spektrat) när jag är mer stressad, och läser hellre mer komplexa eller tyngre böcker som kräver mer tankekraft när jag har gott om tid.
Ibland snöar jag in på olika teman eller utmaningar, en sommar läste jag bara biografier. Sommaren är min "högtid" för läsning, så det var utmanande att hitta tillräckligt många biografier jag ville läsa, då jag inte normalt håller mig uppdaterad på biografi-fronten (därmed inte sagt att det inte finns mängder med läsvärda biografier). Den absolut bästa var Mr Chance, FN:s förfall under Ban Ki-Moon av Inga-Britt Ahlenius.
När jag var 14 år bestämde jag mig för att läsa 100 klassiker. Hur det gick är en historia för en annan dag som man brukar säga.
Nästa tema för den här bloggen är att koppla på några av de utmaningar som de bokbloggar jag följer håller på med under veckorna.
måndag 21 januari 2019
Lex Duplex, Lex Domini, Lex Demos - Staffan Gullsby
Denna trilogi om kirurgen Sebastian Ekberg som råkar i bekymmer och helt oförhappandes tvingas/tar på sig att leka detektiv, dök jag också på i Nextory som en serie. Jag ska ärligt säga att jag inte hört talats om dem tidigare.
Det första jag tänker på i alla böckerna är att författaren brinner för att skriva om sjukvården. Han nästan vältrar sig i kommunikationsbrister och hierarkier, som gör att man växlar mellan att fundera på om han tycker om sitt gebit (han är röntgenläkare själv), eller om han föraktar det något kopiöst. Själv sitter jag och nickar och tänker att det förvånar mig inte, med tanke på den sjukvård jag själv råkat ut för.
Det jag också slås av är att Sebastian Ekberg, förutom att vara läkare, är en rätt normal person. Han har inga bekymmer, ingen hybris eller alkoholproblem, och författaren har inte iklätt honom vissa personlighetsdrag för att göra honom mer intressant. Det är uppfriskande.
Det som drar ner betyget för serien är att böckerna är för långa. Det är alldeles för mycket ord. Och detta säger jag trots att jag är fullt medveten om att jag kastar sten i glashus, som skriver alldeles för långt själv (skulle många säga). Den första boken är inte heller optimal som startbok. Den inleds med kapitel efter kapitel om olika personer som dör. Det är klart att någon måste dö i en sådan här bok, men det blir som en lista och det tar över en tredjedel av boken innan jag ser någon röd tråd. Jag vet inte om det är syftet, men det får mig att fundera på att avsluta läsandet snarare än att bli nyfiken på hur det knyts ihop.
Så summa summarum, jag hoppas att författaren skriver fler böcker, men att han kanske får lite hjälp att koka ner dem lite.
Handlingen och miljön på sjukhuset gör dock att serien ändå får en stark 3:a eftersom den och huvudkaraktärerna tilltalar mig.
Det första jag tänker på i alla böckerna är att författaren brinner för att skriva om sjukvården. Han nästan vältrar sig i kommunikationsbrister och hierarkier, som gör att man växlar mellan att fundera på om han tycker om sitt gebit (han är röntgenläkare själv), eller om han föraktar det något kopiöst. Själv sitter jag och nickar och tänker att det förvånar mig inte, med tanke på den sjukvård jag själv råkat ut för.
Det jag också slås av är att Sebastian Ekberg, förutom att vara läkare, är en rätt normal person. Han har inga bekymmer, ingen hybris eller alkoholproblem, och författaren har inte iklätt honom vissa personlighetsdrag för att göra honom mer intressant. Det är uppfriskande.
Det som drar ner betyget för serien är att böckerna är för långa. Det är alldeles för mycket ord. Och detta säger jag trots att jag är fullt medveten om att jag kastar sten i glashus, som skriver alldeles för långt själv (skulle många säga). Den första boken är inte heller optimal som startbok. Den inleds med kapitel efter kapitel om olika personer som dör. Det är klart att någon måste dö i en sådan här bok, men det blir som en lista och det tar över en tredjedel av boken innan jag ser någon röd tråd. Jag vet inte om det är syftet, men det får mig att fundera på att avsluta läsandet snarare än att bli nyfiken på hur det knyts ihop.
Så summa summarum, jag hoppas att författaren skriver fler böcker, men att han kanske får lite hjälp att koka ner dem lite.
Handlingen och miljön på sjukhuset gör dock att serien ändå får en stark 3:a eftersom den och huvudkaraktärerna tilltalar mig.
söndag 20 januari 2019
När du vänder dig om - Pernilla Ericson
Som alltid när jag hittar en ny serie så vill jag läsa igenom alla böckerna i serien, helst på en gång - förutsatt att det är en serie jag fastnar för.
Pernilla Ericsons andra bok i serien om Erla-gruppen lämnade lite att önska, men det fanns potential, så jag plockade fram även den tredje boken. I denna är vi tillbaka på ett mycket mer aktuellt ämne, där kvinnor blir våldtagna i sina hem, och gärningsmännen påstår att de blivit inbjudna av kvinnorna genom sociala medier.
Om förra boken i serien, om undre världen, var svår för mig att knyta an till, så är denna boken desto mer trovärdig. Det är nästan så jag är förvånad att jag inte läst någon bok innan på samma tema. Efter tre böcker kan jag också konstatera att författarens starka sida är att hitta på händelser och en historia som inte är så lätt att förutspå, men ändå utan att bli krystad. Delvis beror det såklart på att man inte får information man skulle behöva för att kunna räkna ut vad som ska hända, men samtidigt är det som händer så osannolikt att jag nog inte skulle tänkt på det ändå. Därmed dock inte otroligt, och jag har inga problem med att förstå de vägar som historien tar.
I denna bok får också beskrivningar av personer och känslor större plats, upplever jag. Jag fångas av hur utsatta kvinnorna är, hur de mår och hur de jobbar med sina känslor. Jag reflekterar över fokus är att beskriva de som offer. I de flesta böcker och serier är det händelsen eller brottet som står i centrum, och de utsatta brukar återhämta sig förvånansvärt fort.
Denna bok slår an verklighetstrogen sträng hos mig, samtidigt som den är spännande och oförutsägbar, vilket är viktiga aspekter för mig. Det har också skett en utveckling från den första boken, där mycket energi fick läggas på att förstå Erla-gruppen och initiera karaktärerna. Denna boken är helt klart den bästa i serien, hittills och får en klar 4:a.
lördag 19 januari 2019
Jag ska hitta dig - Pernilla Ericson
Andra boken om Erla-gruppen, handlar om gruppens "fixare" Rickard Falke som själv befinner sig i fara och som gruppen tar sig an att hjälpa.
Denna bok handlar om "undre världen" och är betydligt mer grym och våldsam. Jag har väldigt svårt att läsa böcker som utspelar sig i Sverige och omfattar så grovt våld, på samma sätt som jag har svårt för att tycka att Beck-filmerna är trovärdiga. Med de nutida rapporterna om hot, skjutningar och bombattentat i Malmö och Göteborg kanske jag får tänka om dock, men det är svårt.
Fördelen med att skriva om undre världen och gängverksamhet är i och för sig att jag inte kan ifrågasätta så mycket, jag är inte så insatt i det. Nackdelen är att jag därmed inte kan bedöma hur mycket research och arbete författaren lagt ned. Istället kan jag se att beskrivningarna av gängen och dess innehåller är rätt lika mellan olika författare, vilket i sig inte behöver betyda att det är fel.
Denna boken fokuserar mer på känslorna hos polisen Liv Kaspi, som är en del av Erla-gruppen i relation till att hon nu i viss mån måste välja mellan sin tro på rättsväsendet och att rädda Rickard, med alla medel. Det får mig att fundera på hur jag skulle agera, vilket är en positiv aspekt.
Som helhet upplever jag dock boken som lite mindre trovärdig, och med min (bristande) fantasi så behöver jag kunna känna mig in i och tro på vad som händer för att gå all-in. Jag tycker denna boken är något sämre än dess föregångare (4-), och det blir en 3:a i betyg.
Denna bok handlar om "undre världen" och är betydligt mer grym och våldsam. Jag har väldigt svårt att läsa böcker som utspelar sig i Sverige och omfattar så grovt våld, på samma sätt som jag har svårt för att tycka att Beck-filmerna är trovärdiga. Med de nutida rapporterna om hot, skjutningar och bombattentat i Malmö och Göteborg kanske jag får tänka om dock, men det är svårt.
Fördelen med att skriva om undre världen och gängverksamhet är i och för sig att jag inte kan ifrågasätta så mycket, jag är inte så insatt i det. Nackdelen är att jag därmed inte kan bedöma hur mycket research och arbete författaren lagt ned. Istället kan jag se att beskrivningarna av gängen och dess innehåller är rätt lika mellan olika författare, vilket i sig inte behöver betyda att det är fel.
Denna boken fokuserar mer på känslorna hos polisen Liv Kaspi, som är en del av Erla-gruppen i relation till att hon nu i viss mån måste välja mellan sin tro på rättsväsendet och att rädda Rickard, med alla medel. Det får mig att fundera på hur jag skulle agera, vilket är en positiv aspekt.
Som helhet upplever jag dock boken som lite mindre trovärdig, och med min (bristande) fantasi så behöver jag kunna känna mig in i och tro på vad som händer för att gå all-in. Jag tycker denna boken är något sämre än dess föregångare (4-), och det blir en 3:a i betyg.
fredag 18 januari 2019
Spåren vi lämnar efter oss - Pernilla Ericson
Spåren vi lämnar efter oss är den första boken i en serie om Erla-gruppen, fyra personer i en liten grupp som leds av en pensionerad kriminalprofessor och som löser brott med Stockholms-polisens goda minne. Det är en sådan bok jag haft på min bibliotekslista, men som inte dykt upp som e-bok. Däremot hittade jag den på Nextory och tog chansen.
Boken handlar om kvinnor som blir överfallna längs Gröna linjens tunnelbana i Stockholm, och där våldet eskalerar efter hand. Polisen står maktlösa, men så kommer Erla-gruppen in i bilden. Jag har i början problem med trovärdigheten, kring hur gruppen sammansätts. Om man får ett brev hem att man ska befinna sig på ett visst ställe en viss tid - åker man dit då, utan att ta med sig någon? Samtidigt kan man ganska lätt förutspå vad som kommer hända, vilka som kommer ha sex och hur relationerna mellan de fyra i gruppen kommer utvecklas.
Det man däremot inte kan förutspå är historien. Den är invecklad men samtidigt inte otrolig, och när jag släpper den här känslan av amerikansk TV-deckare med udda karaktärer som löser brott ihop, så blir det trevlig läsning. Författaren har vävt ihop en historia som faktiskt känns unik, och då ska ni veta att det krävs mycket med tanke på hur många polisromaner och deckare jag läser.
Författaren skriver bra, men utan att kunna sätta fingret på vad är det något jag saknar. Förmodligen är det min egen begränsning, språket är väldigt viktigt när jag läser, och jag upplever det lite för enkelt här. Kanske har alla krusiduller skalats bort i redigeringar, eller så är det så det ska vara.
Boken får en svag fyra, men den är betydligt bättre än sin efterföljare.
Boken handlar om kvinnor som blir överfallna längs Gröna linjens tunnelbana i Stockholm, och där våldet eskalerar efter hand. Polisen står maktlösa, men så kommer Erla-gruppen in i bilden. Jag har i början problem med trovärdigheten, kring hur gruppen sammansätts. Om man får ett brev hem att man ska befinna sig på ett visst ställe en viss tid - åker man dit då, utan att ta med sig någon? Samtidigt kan man ganska lätt förutspå vad som kommer hända, vilka som kommer ha sex och hur relationerna mellan de fyra i gruppen kommer utvecklas.
Det man däremot inte kan förutspå är historien. Den är invecklad men samtidigt inte otrolig, och när jag släpper den här känslan av amerikansk TV-deckare med udda karaktärer som löser brott ihop, så blir det trevlig läsning. Författaren har vävt ihop en historia som faktiskt känns unik, och då ska ni veta att det krävs mycket med tanke på hur många polisromaner och deckare jag läser.
Författaren skriver bra, men utan att kunna sätta fingret på vad är det något jag saknar. Förmodligen är det min egen begränsning, språket är väldigt viktigt när jag läser, och jag upplever det lite för enkelt här. Kanske har alla krusiduller skalats bort i redigeringar, eller så är det så det ska vara.
Boken får en svag fyra, men den är betydligt bättre än sin efterföljare.
torsdag 17 januari 2019
Utan att släppa taget - Hugo Rehnberg & Denise Rudberg
Efter att ha uppslukats av den första boken för året blev det dags för något mer lättsmält.
Utan att släppa taget handlar om ett gäng kompisar som blivit vuxna och nu ska fira jul tillsammans på en herrgård i Sörmland. Baksidestexten beskriver två personer, Agnes och Simon, som huvudpersoner, men jag vill nog tycka att när de väl kommit till gården så är alla i gänget huvudpersoner.
Även om jag inte har så höga förväntningar så blir jag inte så intresserad. Till att börja med är det omöjligt att hålla reda på alla. Jag är fortfarande inte, efter att ha läst klart, säker på exakt hur många de var i huset, och vem som hade vilka egenskaper. Man får aldrig riktigt lära känna någon av dem, samtidigt som det dyker upp brottstycken av information om dem alla. Dessutom klämmer man in aktiviteter och händelser, som inte direkt tillför något - mer än att man såklart inser att 8-10 pers inte sitter på en herrgård i två-tre dagar utan att göra något, kvinnorna gör yoga och männen skjuter lerduvor bland annat. Just det, det bor två barn på herrgården också. De dyker upp i periferin, är med och äter ibland - för att de bor där - men interagerar i praktiken inte alls med folk.
Jag har läst duons tidigare böcker, som också är lättsamma relationsromaner, och de är betydligt bättre än denna, kanske framför allt för att man får följa ett par karaktärer som man hinner lära känna i en miljö som man åtminstone hinner bli bekant med.
Tyvärr blir det bara en svag 2:a denna gången.
Utan att släppa taget handlar om ett gäng kompisar som blivit vuxna och nu ska fira jul tillsammans på en herrgård i Sörmland. Baksidestexten beskriver två personer, Agnes och Simon, som huvudpersoner, men jag vill nog tycka att när de väl kommit till gården så är alla i gänget huvudpersoner.
Även om jag inte har så höga förväntningar så blir jag inte så intresserad. Till att börja med är det omöjligt att hålla reda på alla. Jag är fortfarande inte, efter att ha läst klart, säker på exakt hur många de var i huset, och vem som hade vilka egenskaper. Man får aldrig riktigt lära känna någon av dem, samtidigt som det dyker upp brottstycken av information om dem alla. Dessutom klämmer man in aktiviteter och händelser, som inte direkt tillför något - mer än att man såklart inser att 8-10 pers inte sitter på en herrgård i två-tre dagar utan att göra något, kvinnorna gör yoga och männen skjuter lerduvor bland annat. Just det, det bor två barn på herrgården också. De dyker upp i periferin, är med och äter ibland - för att de bor där - men interagerar i praktiken inte alls med folk.
Jag har läst duons tidigare böcker, som också är lättsamma relationsromaner, och de är betydligt bättre än denna, kanske framför allt för att man får följa ett par karaktärer som man hinner lära känna i en miljö som man åtminstone hinner bli bekant med.
Tyvärr blir det bara en svag 2:a denna gången.
onsdag 16 januari 2019
2019 börjar - testar Nextory
2019 års bokår började med ett erbjudande från SJ Prio att prova Nextorys tjänst i 45 dagar, vilket jag så klart hoppade på. Jag brukar annars mest läsa e-böcker via Stockholms Stadsbibliotek. Dock är det inte alla böcker som finns där, eller så dröjer det innan de dyker upp. Jag kan verkligen rekommendera bibliotekets inloggade tjänst, där jag använder favorit-listan, där jag har ett hundratal böcker, som jag med jämna mellanrum kollar om de kommit i e-boksformat - eller om jag står i en Pocketshop på Arlanda, så kollar jag vad jag har i pipeline.
Med Nextory gick jag genast igenom listan från biblioteket, men förvånande nog saknades många böcker, trots att de inte ens var särskilt nya. Vissa av de nya låg bakom någon sorts "guld"-abonnemang, som man visst inte fick del av genom erbjudandet (lite konstigt, provabonnemang brukar ju omfatta hela tjänsten så man kan bedöma om man vill köpa den).
Positivt i tjänsten är att de samlat serier, så att man enkelt vet vilka böcker som omfattas, och även har boktips som känns relevanta. Även det faktum att boktipsen innehåller faktaböcker tycker jag om.
Jag saknade däremot att kunna växla mellan e-bok och ljudbok sömlöst. Det tar ganska lång tid att försöka konvertera sidnummer till minuter in i boken, och försöka hitta var man är. I övrigt var nog utbudet den största besvikelsen, och jag tycker inte priset om 169 kr/mån motiverar utbudet. Antingen läser man ganska lite och då får man ju trots allt 2-3 böcker man kan köpa i pocket varje månad för samma pris. Eller om man som jag läser ganska mycket, så behöver jag få tillgång till nya böcker fort - då jag läst de flesta äldre.
Så Nextory får betyget: 3- från mig.
Med Nextory gick jag genast igenom listan från biblioteket, men förvånande nog saknades många böcker, trots att de inte ens var särskilt nya. Vissa av de nya låg bakom någon sorts "guld"-abonnemang, som man visst inte fick del av genom erbjudandet (lite konstigt, provabonnemang brukar ju omfatta hela tjänsten så man kan bedöma om man vill köpa den).
Positivt i tjänsten är att de samlat serier, så att man enkelt vet vilka böcker som omfattas, och även har boktips som känns relevanta. Även det faktum att boktipsen innehåller faktaböcker tycker jag om.
Jag saknade däremot att kunna växla mellan e-bok och ljudbok sömlöst. Det tar ganska lång tid att försöka konvertera sidnummer till minuter in i boken, och försöka hitta var man är. I övrigt var nog utbudet den största besvikelsen, och jag tycker inte priset om 169 kr/mån motiverar utbudet. Antingen läser man ganska lite och då får man ju trots allt 2-3 böcker man kan köpa i pocket varje månad för samma pris. Eller om man som jag läser ganska mycket, så behöver jag få tillgång till nya böcker fort - då jag läst de flesta äldre.
Så Nextory får betyget: 3- från mig.
tisdag 15 januari 2019
En helt vanlig familj - Mattias Edvardsson
Jag följer bland annat bloggen Bokföring enligt Monika. Monika är en fenomenal bloggare med recensioner, listor och massor av inspiration i sin blogg. För 2018 beskrev hon att den enda fullpoängaren hon läst under 2018 var Mattias Edvardssons En helt vanlig familj. Toppbetyget gjorde mig nyfiken.
En helt vanlig familj handlar om 19-åriga Stella som blir indraget i ett mord. Stellas mamma är försvarsadvokat och pappan är präst. Boken skrivs utifrån de tre personernas perspektiv i tre olika block, som efterhand driver fram historien.
Det intressanta för mig som jurist är att författaren fokuserar mycket kring utredningen, kring juridiska abrovinklar, men även moraliska frågor, vad som är rätt och fel, svart eller vitt, kopplat till pappans prästerskap. Trots detta "tekniska" sätt att ta sig an historien, blir den ofelbart spännande och man vill verkligen veta vad som faktiskt har skett. En annan intressant aspekt är att även om fokus är på familjen så blir karaktärerna runt omkring väldigt tydligt beskrivna, och jag upplever att jag lär känna även dem i viss mån.
Om jag jämför med en bok med liknande karaktär - Malin Persson Giolitos "Störst av allt", som jag faktiskt inte var så förtjust i, så skapar En helt vanlig familj känslor för de tre personerna, man våndas med deras respektive bekymmer, medan Störst av allt - om än välskriven, snarare skapade en distans till huvudkaraktären. Jag ville personligen mest komma till slutet och veta hur författaren valt att avsluta den, snarare än att jag kände ett behov av att veta hur det skulle gå för Maja. I En helt vanlig familj slukas man helt av historien.
Jag kan inte annat än hålla med Monika om att Mattias Edvardssons En helt vanlig familj definitivt ska ha 5 av 5 i betyg. Något annat kan man inte ge en bok som efter 450 sidor, upplösningen har skett - då knyter författaren ihop det med tre kommentarer från Stella som inte bara ger rysningar utan river upp hela boken och lämnar en osäker på vad man egentligen vet.
Läs den!
En helt vanlig familj handlar om 19-åriga Stella som blir indraget i ett mord. Stellas mamma är försvarsadvokat och pappan är präst. Boken skrivs utifrån de tre personernas perspektiv i tre olika block, som efterhand driver fram historien.
Det intressanta för mig som jurist är att författaren fokuserar mycket kring utredningen, kring juridiska abrovinklar, men även moraliska frågor, vad som är rätt och fel, svart eller vitt, kopplat till pappans prästerskap. Trots detta "tekniska" sätt att ta sig an historien, blir den ofelbart spännande och man vill verkligen veta vad som faktiskt har skett. En annan intressant aspekt är att även om fokus är på familjen så blir karaktärerna runt omkring väldigt tydligt beskrivna, och jag upplever att jag lär känna även dem i viss mån.
Om jag jämför med en bok med liknande karaktär - Malin Persson Giolitos "Störst av allt", som jag faktiskt inte var så förtjust i, så skapar En helt vanlig familj känslor för de tre personerna, man våndas med deras respektive bekymmer, medan Störst av allt - om än välskriven, snarare skapade en distans till huvudkaraktären. Jag ville personligen mest komma till slutet och veta hur författaren valt att avsluta den, snarare än att jag kände ett behov av att veta hur det skulle gå för Maja. I En helt vanlig familj slukas man helt av historien.
Jag kan inte annat än hålla med Monika om att Mattias Edvardssons En helt vanlig familj definitivt ska ha 5 av 5 i betyg. Något annat kan man inte ge en bok som efter 450 sidor, upplösningen har skett - då knyter författaren ihop det med tre kommentarer från Stella som inte bara ger rysningar utan river upp hela boken och lämnar en osäker på vad man egentligen vet.
Läs den!
måndag 14 januari 2019
Välkommen!
Välkommen till min blogg!
Jag har nu äntligen tagit tag i denna blogg, som jag tänkt på länge. Jag läser väldigt mycket böcker och har under åren haft olika tankar och olika sätt att försöka hålla ordning på vad jag läser, sätta betyg och skriva lite recensioner.
För något år sedan såg jag en länk till en bokrecension i en blogg. När jag började läsa och hitta länkar till andra insåg jag att det finns många bokbloggar, vilket gjorde mig inspirerad.
Förhoppningsvis kan jag bygga upp denna blogg och skapa en riktig Bokklubb med bokbloggar.
Nu kör vi!
/Emma
Jag har nu äntligen tagit tag i denna blogg, som jag tänkt på länge. Jag läser väldigt mycket böcker och har under åren haft olika tankar och olika sätt att försöka hålla ordning på vad jag läser, sätta betyg och skriva lite recensioner.
För något år sedan såg jag en länk till en bokrecension i en blogg. När jag började läsa och hitta länkar till andra insåg jag att det finns många bokbloggar, vilket gjorde mig inspirerad.
Förhoppningsvis kan jag bygga upp denna blogg och skapa en riktig Bokklubb med bokbloggar.
Nu kör vi!
/Emma
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)