När jag väl satte mig och läste, en dag på takterrassen då jag inte hade något annat alls att läsa så var den ganska intressant. Den författare är duktig som lyckas skriva så man fastnar om en person som är så tråkig och där ingenting alls händer, som i princip är situationen för fröken Oliphant. När man sedan börjar glänta på dörren till varför och vad och historien, så blir boken med ens relevant.
Eleanor Oliphant är nämligen en mycket ensam person som i praktiken jobbar på veckorna och dricker vodka på helgen. Bakom kulisserna nystas en hemsk hisoria om en mamma som satte eld på sina två barn, vilket såklart satt djupa spår i Eleanor. Men samtidigt pratar hon fortfarande varje vecka pratar i telefon med mamman - som fortsätter kränka henne även från fängelset. Det är en sorglig, men törs jag säga, inte helt osannolik historia om hur man mår när man som barn inte haft någon trygghet, inte vet hur vänskap fungerar osv.
Boken rör sig så sakteliga framåt. Den är uppdelad på perioder, först "Bra dagar", sedan "dåliga dagar" och så "bättre dagar". Detta är för min del helt överflödigt. Det är liksom självklart att det är dåliga dagar och personligen föredrar jag flytet när böckerna följer kronologin och inte byter format mitt i.
Jag vill förstå mer om Eleanor Oliphant, men jag fångas ändå inte riktigt. Boken känns nästan fackmannamässig i vissa avseenden, som att den putsats på i oändlighet. Detta verkar vara författarens debut, och jag hade gärna läst en bok till för att se om språk och skrivstil består.
Boken får av naturliga skäl en 3:a av 5. Den är lagom helt enkelt. Det enda som stör mig är slutet *spolier*. Hur hänger det ihop att artikeln säger att Eleanors mamma dog i branden när hon pratar med henne varje vecka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar