Jag har haft lite trögt att komma igång med läsningen den senaste månaden, efter jag kom hem från semesterveckan. Detta trots att jag spenderat mycket tid i en solstol på takterrassen den tid jag inte jobbat. Till slut bestämde jag att det fick vara nog och tog tag i något lättsmält.
Säga vad man vill men Jenny Colgan är bra på att skriva lättsmält. Mitt problem, insåg jag, är att titlarna är så lika så jag trodde det skulle vara samma serie. När jag insåg att det inte var det, var ju frågan om detta var den första boken i serien. Vilket det var - tror jag. Hur som, ni förstår att jag inte är överförtjust i titlarna. Egentligen vet jag inte varför, då många serier har betydligt mer intetsägande och definitivt inte på varandra följande titlar - men det är något med alla orden.
Till boken då. Jo lättsmält, och lite gullig får man väl säga. Och det är väl det man vill ha egentligen. Andra böcker kräver jag mer av, men här bryr jag mig inte om de osannolika bitarna. Flera gånger tänker jag "det här skulle ju aldrig hända" men på något vis kommer Jenny Colgan undan med det. Det hon beskriver väldigt bra är känslan av att komma hem. I Floras fall var det ju än mer sorgligt, men just den här känslan av att känna allt - varje liten väg och stig - och alla man växt upp med, men samtidigt vara en utböling och hela tiden ha och få den här distansen till de som "stannat kvar". Det känner jag igen mig i.
Boken är ganska förutsebar, men inte heller det gör så mycket. Det här är en bok man läser för tidsfördriv och för att kliva ur sin vardag till en mer charmig och romantisk sådan ett tag (jo, det är känslan, oavsett dåligt väder, hardship och lite sorg). Större förväntningar än så är dumt att ha.
Boken får 3,5 av 5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar