Aimee är åtta år och har funnits med i socialtjänstens register sen hon föddes. Hennes fem äldre syskon omhändertogs för många år sen och ingen kan förstå varför Aimee lämnades kvar i misären så länge. Det verkar som att hon bara glömdes bort.
När Aimme flyttar in hos Cathy är hon arg - och det har hon all rätt att vara. Hon har fram tills nu bott med sin drogmissbrukande mamma Susan, i en lägenhet som av socialsekreteraren beskrivits som "olämplig för människor att bo i". Aimee är så tacksam när hon kryper i säng den första kvällen att Cathy blir tårögd.
Men Susan riktar anklagelser mot Cathys familj och gör allt hon kan för att Aimee inte ska få bok var hos dem. Aimee vill vara lojal mot sin mamma och har svårt att komma till ro. Men när hon väl börjar lita på Cathy så börjar hon också att öppna sig Och ju mer Cathy får veta om Aimees förflutna desto mer förfärat blir hon..
Min kommentar
I denna bok blir det på nytt påtagligt kring hur regelverken och juridiken drabbar ett barn, och framför allt hur viktigt det är att som Cathy skilja mellan barnet och barnets behov och den juridiska cirkusen. Att Aimees mamma Susan vet precis vilka knappar hon ska trycka på och är en sann rättshaverist blir naturligtvis oerhört tufft för Cathy, med de begränsade möjligheter och rättigheter hon har, och jag tycker det är intressant att hon här även speglar sin egen kamp i att stå stark för Aimees skull - samtidigt som hon måste skydda sig och sin familj.
Jag anser att det ska vara tuffa kontroller och rutiner, och självklart ska anklagelser alltid utredas. Det är alltför många barn som inte blir trodda, men det innebär också att det finns noggranna rutiner och att de alltid följs. Det blir också väldigt tydligt i denna bok, då just rutinerna med Cathys dokumentation, hur man hanterar barn i vissa situationer och hennes kontakter med sin kontaktperson blir starkare än de påhittade anklagelserna från Aimees mamma.
Cathys böcker är lättskrivna, men innehåller samtidigt mycket djup om man bara funderar över vad det är hon faktiskt skriver, allt som sägs mellan raderna, vad hon faktiskt gör, hennes tålamod, hur hon hanterar olika typer av agerande. Jag är verkligen så imponerad över att man som ensamstående förälder, dessutom till först två och sedan tre egna barn klarar av detta. Man borde verkligen se fosterföräldrar som ett yrke där det krävs mängder av utbildning och erfarenhet, och som dessutom borde ha väldigt hög lön!
Betyg - inget betyg sätts (se recension #24)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar