Lucys mamma blev utnyttjad och försummad större delen av sin barndom och från början hade hon svårt att ta hand om sitt eget barn. Lucy lämnades ensam långa stunder redan som bebis och hemmiljön var otrygg och smutsig. Först när Lucy var åtta år insåg socialtjänsten hur allvarlig situationen var och då började en karusell med fosterhem efter fosterhem.
När Lucy kommer för att bo hos Cathy är hon elva och mycket olycklig efter att ha blivit flyttad från det ena hemmet till det andra. Hon drar sig undan, vill inte äta och hon ligger tre år efter i sin skolgång. Man tror att skadan som Lucy blivit utsatt för är permanent.
Men Cathy och hennes två barn knyter snabbt an till Lucy på ett sätt som ingen annan har kunnat. De visar henne det kärleksfulla hem som hon inte trodde fanns och Cathy och Lucy inser att de var menade att vara mor och dotter, det tog bara ett tag innan de fann varandra.
Min kommentar
Jag inser nu att den fulla titeln på den här boken har tillägget "berättelsen om min adoptivdotter". Detta noterade jag inte när jag påbörjade boken, men då jag läst en senare bok där Lucy just är adopterad inser jag ändå snabbt vad resultatet kommer bli. Det märks även på bokens tonalitet, detta är mer av en kärleksförklaring till Lucy (och Cathys andra barn) än en bok om att vara fosterhem.
Naturligtvis är Lucys historia också hemsk. Det jag dock finner mest intressant är hur den här känslan infinner sig att det här barnet är något annat än alla andra barn som Cathy har fostrat. Det måste ju vara ett etiskt dilemma. Så mycket energi, kraft och kärlek Cathy lägger för att få alla barn hon ta hem att må bra eller åtminstone bättre, och det kan ju inte vara första gången hon tänker att det bästa vore om barnet kunde stanna hos henne, samtidigt som det ur ett professionellt perspektiv naturligtvis inte är aktuellt. I många fall verkar ju barnen stanna lång tid, i någon bok pratade man om över ett år.
Jag reflekterar också över myndigheterna. Det märks så tydligt i flera av böckerna den undertryckta irritationen kring socialtjänsten och myndigheternas agerande, samtidigt som Cathy inte har någon makt eller kan bestämma något själv kring barnet - som hon ändå förväntas ta hand om. Här blir det nästan skrattretande där Lucy hamnar i ett kärleksfullt hem som vill adoptera henne men då hennes påbrå från Thailand förhindrar kontaktpersonen på socialtjänsten att tillåta henne att bo kvar hos Cathy. När socialtjänst-personen säger åt Cathy att sätta upp en thailändsk flagga i vardagsrummet blir man ju lite förfärad, även om det "på pappret" säkert är en viktig aspekt.
Den största behållningen är nästan att läsa efterföljande böcker, där man ser hur Lucy och hennes historia hjälper till när det kommer nya fosterbarn till Cathy. Det blev en fin historia till slut!
Betyg - sätts inte (se recension #24)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar