#29 Box - Camilla Läckberg och Henrik Fexeus

Baksidestext

När en kvinna hittas död i en låda som genomborrats av svärd står polisen frågande: Rör det sig om ett urspårat trolleritrick eller ett extremt brutalt mort? Mina Dabiri är polisinspektör vid Stockholmspolisen och tar hjälp av Vincent Walder, mentalist och expert på kroppsspråk och magi. De gör kopplingar till ett tidigare fall, och inser att de jagar en hänsynslös seriemördare som måste stoppas innan offren blir fler. Men Minas och Vincents kantiga personligheter ställer till det. Båda bär dessutom på mörka hemligheter. Deras förflutna tycks höra samman med det som sker och tempot skruvas upp alltmer. De behöver ligga steget före mördaren, lära känna vansinnet för att kunna stoppa det. 

Min kommentar

Jag var faktiskt inte alls sugen på att läsa denna bok. Det tilltalade inte och kändes lite som ett pr-trick. Men så fick jag se att det kommit en andra bok i samma serie, Kult, och då kände jag att jag ändå behöver veta som pågår. 

Så, jag är kanske inte helt objektiv, men det känns som att det är fyra delar i denna bok, fakta om trolleri- bra, morden - äckligt men bra, Vincents privatliv - tveksamt och polisarbetet - dåligt. Jag vet inte om det beror på att det är två författare, men det är inte första gången jag känner att tonen i boken är ojämn när det är två författare. 

Det absolut första jag funderar på och sedan stör mig på, om jag ska börja där, är tidslinjen. När Mina åker och träffar Vincent i Östersund (tror jag det var) så beskriver Mina det som att man kört fast med mordet, att man inte vet vad man ska göra och därför behöver hjälp. Bara någon dag senare visar det sig 1) att Vincent bor i Stockholmstrakten - så varför kunde man inte vänta med att kontakta honom tills dagen efter när han var hemma, och 2) att man ju inte ens obducerat offret och gjort grundläggande kollar kring vem hon kunde vara. Så det kan ju omöjligen ha gått någon vidare tid alls att "köra fast" på. 

Polisarbetet är i sig väldigt märkligt, och det känns inte som att det händer någonting alls. Det jag däremot gillar är all fakta om trolleri och magi, ett område jag inte kan någonting om och som gör det intressant. Beskrivningarna om att ritningarna är medvetet felaktiga, vem som gjorde vilka trick först osv. Det är ju inte för inte som trolleri än idag hyser så stor förtjusning. 

Beskrivningarna av morden är grymma, jag blir riktigt äcklad. Jag reflekterar över hur många mord jag läser om utan att de är så mycket "gore", och även om jag känner "var det verkligen nödvändigt" så måste jag erkänna att jag reagerar känslomässigt - vilket ju är ett gott betyg.

Men åter till poliserna. De håller inte måttet. Jag är ju ytterst tveksam till en (eller flera) poliser med så stora fobier osv, men även bortsett ifrån att det ska vara så mycket privat drama så är det mycket som inte hänger ihop. Förutom ovanstående exempel är det ju helt osannolikt att man inte hade hittat mördarna efter att polisen kommit fram. Utan att försöka spoila så mycket - med tanke på hur lerigt man beskrev att det var så borde man redan där kunnat sett spåren av rullstolen hela vägen, och om det nu inte hade funnits några smarta poliser hade det ju räckt att man tagit dit en hund, den hade ju direkt spårat upp deras väg. 

Jag som föredrar bra polisarbete och fakta framför drama och personligheter tycker detta lämnar mycket att önska. Jag hoppas poliserna blir lite smartare till nästa bok. 

Betyg: 2,5

#28 Ett bortglömt barn - Cathy Glass

Baksidestext

Aimee är åtta år och har funnits med i socialtjänstens register sen hon föddes. Hennes fem äldre syskon omhändertogs för många år sen och ingen kan förstå varför Aimee lämnades kvar i misären så länge. Det verkar som att hon bara glömdes bort. 

När Aimme flyttar in hos Cathy är hon arg - och det har hon all rätt att vara. Hon har fram tills nu bott med sin drogmissbrukande mamma Susan, i en lägenhet som av socialsekreteraren beskrivits som "olämplig för människor att bo i". Aimee är så tacksam när hon kryper i säng den första kvällen att Cathy blir tårögd. 

Men Susan riktar anklagelser mot Cathys familj och gör allt hon kan för att Aimee inte ska få bok var hos dem. Aimee vill vara lojal mot sin mamma och har svårt att komma till ro. Men när hon väl börjar lita på Cathy så börjar hon också att öppna sig Och ju mer Cathy får veta om Aimees förflutna desto mer förfärat blir hon.. 

Min kommentar

I denna bok blir det på nytt påtagligt kring hur regelverken och juridiken drabbar ett barn, och framför allt hur viktigt det är att som Cathy skilja mellan barnet och barnets behov och den juridiska cirkusen. Att Aimees mamma Susan vet precis vilka knappar hon ska trycka på och är en sann rättshaverist blir naturligtvis oerhört tufft för Cathy, med de begränsade möjligheter och rättigheter hon har, och jag tycker det är intressant att hon här även speglar sin egen kamp i att stå stark för Aimees skull - samtidigt som hon måste skydda sig och sin familj. 

Jag anser att det ska vara tuffa kontroller och rutiner, och självklart ska anklagelser alltid utredas. Det är alltför många barn som inte blir trodda, men det innebär också att det finns noggranna rutiner och att de alltid följs. Det blir också väldigt tydligt i denna bok, då just rutinerna med Cathys dokumentation, hur man hanterar barn i vissa situationer och hennes kontakter med sin kontaktperson blir starkare än de påhittade anklagelserna från Aimees mamma. 

Cathys böcker är lättskrivna, men innehåller samtidigt mycket djup om man bara funderar över vad det är hon faktiskt skriver, allt som sägs mellan raderna, vad hon faktiskt gör, hennes tålamod, hur hon hanterar olika typer av agerande. Jag är verkligen så imponerad över att man som ensamstående förälder, dessutom till först två och sedan tre egna barn klarar av detta. Man borde verkligen se fosterföräldrar som ett yrke där det krävs mängder av utbildning och erfarenhet, och som dessutom borde ha väldigt hög lön! 

Betyg - inget betyg sätts (se recension #24)

#27 Skadad - Cathy Glass

Baksidestext

Åttaåriga Jodie är ett problembarn i ordets rätta bemärkelse. Hon är våldsam och aggressiv, och har avverkat fem fosterfamiljer på fyra månader. Cathy Glass, som varit fosterförälder i över tjugofem år, övertalas att göra ett försök men inser snabbt att Jodie är en större utmaning än hon hade kunnat föreställa sig. 

Efterhand som Jodie får förtroende för Cathy blir hennes uppförande bättre och hon börjar berätta detaljer om vad hon utsatts för. De signaler som borde fått alla varningsklockor att ringa uppmärksammades inte av socialarbetarna som var inblandade i hennes fall, och Jodie har aldrig haft någon vuxen hon litat på. 

Min kommentar

Om det finns grader i helvetet så är för mig pedofili och incest bland det vidrigaste jag kan tänka mig. Jag mår fysiskt illa när jag läser denna boken, och jag förstår verkligen hur chockerande och jobbigt det måste vara att jobba med barn som utnyttjats. Att kunna prata med barnet utan att projicera hur vidrigt man tycker det är och att som vuxen orka ta emot och lyssna. Det är bevisligen inte alla som klarar. 

Även i denna bok märks en ilska mot de olika myndigheterna, och jag kan bara tänka mig att det är ganska lika överallt. Jag har stor respekt för socialtjänsten, det måste vara fruktansvärt att jobba med barn som far illa och inte ha resurser att kunna göra det man kan, eller ens ska. 

Det är svårt att säga något nyanserat om en sådan här bok, mer än att jag hoppas att varenda människa läser den. När jag kikade närmare inser jag dessutom att vi bara har ett fåtal översatta till svenska. På engelska finns det 29 böcker i den här "serien" av Cathy Glass, medan jag bara hittar sju stycken på svenska på Nextory och Adlibris. 

Betyg - inget betyg sätts (se recension #24)

#26 Kan du älska mig - Cathy Glass

Baksidestext

Lucys mamma blev utnyttjad och försummad större delen av sin barndom och från början hade hon svårt att ta hand om sitt eget barn. Lucy lämnades ensam långa stunder redan som bebis och hemmiljön var otrygg och smutsig. Först när Lucy var åtta år insåg socialtjänsten hur allvarlig situationen var och då började en karusell med fosterhem efter fosterhem. 

När Lucy kommer för att bo hos Cathy är hon elva och mycket olycklig efter att ha blivit flyttad från det ena hemmet till det andra. Hon drar sig undan, vill inte äta och hon ligger tre år efter i sin skolgång. Man tror att skadan som Lucy blivit utsatt för är permanent. 

Men Cathy och hennes två barn knyter snabbt an till Lucy på ett sätt som ingen annan har kunnat. De visar henne det kärleksfulla hem som hon inte trodde fanns och Cathy och Lucy inser att de var menade att vara mor och dotter, det tog bara ett tag innan de fann varandra. 

Min kommentar

Jag inser nu att den fulla titeln på den här boken har tillägget "berättelsen om min adoptivdotter". Detta noterade jag inte när jag påbörjade boken, men då jag läst en senare bok där Lucy just är adopterad inser jag ändå snabbt vad resultatet kommer bli. Det märks även på bokens tonalitet, detta är mer av en kärleksförklaring till Lucy (och Cathys andra barn) än en bok om att vara fosterhem. 

Naturligtvis är Lucys historia också hemsk. Det jag dock finner mest intressant är hur den här känslan infinner sig att det här barnet är något annat än alla andra barn som Cathy har fostrat. Det måste ju vara ett etiskt dilemma. Så mycket energi, kraft och kärlek Cathy lägger för att få alla barn hon ta hem att må bra eller åtminstone bättre, och det kan ju inte vara första gången hon tänker att det bästa vore om barnet kunde stanna hos henne, samtidigt som det ur ett professionellt perspektiv naturligtvis inte är aktuellt. I många fall verkar ju barnen stanna lång tid, i någon bok pratade man om över ett år. 

Jag reflekterar också över myndigheterna. Det märks så tydligt i flera av böckerna den undertryckta irritationen kring socialtjänsten och myndigheternas agerande, samtidigt som Cathy inte har någon makt eller kan bestämma något själv kring barnet - som hon ändå förväntas ta hand om. Här blir det nästan skrattretande där Lucy hamnar i ett kärleksfullt hem som vill adoptera henne men då hennes påbrå från Thailand förhindrar kontaktpersonen på socialtjänsten att tillåta henne att bo kvar hos Cathy. När socialtjänst-personen säger åt Cathy att sätta upp en thailändsk flagga i vardagsrummet blir man ju lite förfärad, även om det "på pappret" säkert är en viktig aspekt. 

Den största behållningen är nästan att läsa efterföljande böcker, där man ser hur Lucy och hennes historia hjälper till när det kommer nya fosterbarn till Cathy. Det blev en fin historia till slut! 

Betyg - sätts inte (se recension #24)

#25 Långt hemifrån - Cathy Glass

Baksidestext

I smutsliga blöjor och trasiga t-shirts hölls barnen instägda i sina spjälsängar. De stirrade med tomma blickar i utmärglade ansikten. Alla var svårt undernärda och flugor surrade mot gallren för fönstren. Det var synen som mötte Elaine och Ian när de anlände till det östeuropeiska barnhem som de skulle hämta hem sin lilla adopterade flicka från. 

Väl på plats informerades de om att flickan hade dött. Istället erbjöds de en annan, äldre flicka - tvååriga Anna. Hon kunde inte ha varit mer önskad, älskad eller efterlängtad. Ändå blev det katastrof. Anna var livrädd och arg över att tas ifrån sin invanda miljö, hur hemsk den än var, och svarade väldigt vålodsamt och utagerande på sin tillvaro. Ian och Elaine fick allt svårare att hantera Anna och tvingas till slut lämna bort henne. Så småningom hamnar Anna hos Cathy Glass. 

Min kommentar

Det är så mycket som är fel med det här. Jag kan verkligen förstå Elaine och Ian som kommer och ska adoptera ett barn, som visar sig ha dött och som då helt sonika får beskedet att de kan "välja något annat barn". Det är så sjukt, människohandel på något vis förtäckt i ett rosa skimmer av adoption och att hjälpa barn som har det svårt. Samtidigt, många barn får det ju såklart bättre av att komma ifrån de hemska barnhemmen. 

Den andra delen av Annas liv med Elaine och Ian blir intressant ur ett annat perspektiv. Här kan man se hur Elains kärlek och hur hon skämmer bort Anna orsakar mer skada än nytta. Det hade kunnat vara vilket barn som helst och det är inte första gången det går illa när barn lärt sig manipulera sin omgivning. På samma sätt blir det intressant med Cathys beskrivningar om hur Elaine och Ian helt plötsligt vill ha tillbaka sin dotter och att de inte ens då respekterar kunskap och erfarenhet hos personer runt omkring dig. Det känns som en ren slump att det till slut får ett lyckligt slut, det kunde lika gärna ha blivit värre. 

Det som är fascinerande här jämfört med ex förra boken är vad jag tycker man kan utläsa kring vad som är försvarsmekanismer hos ett barn som Reece mot ett barn som Anna som första tiden i livet helt saknat känslomässig anknytning och aldrig lärt sig empati. Det är obehagligt att se hur vi vuxna kan förstöra barn. 

Betyg - kommer inte sättas (se recension #24)

#24 Mamma sa att jag inte fick berätta - Cathy Glass

Baksidestext

När sjuårige Reece kommer hem till Cathy har han redan avverkat fyra fosterhem på lika många veckor. Allt eftersom detaljerna kring hans unga liv kommer i dagen så blir det tydligt att Cathy ställts in för sitt livs största utmaning hittills när det gäller att hjälpa honom. 

Pojkens aggressiva och utagerande beteende har gjort att han trots sin låga ålder blivit avstängd från skolan och fått byta fosterhem flera gånger. Han tycker om att bitas, ordentligt, och hans mamma har därför gett honom smeknamnet Sharky Hajen. Han tycks vara ett hopplöst fall. 

Cathy försöker finna svaren på varför Reece beter sig som han gör men han har lovat sin mamma att inte berätta någonting för någon utomstående. Den socialsekreterare som förbereder den avslutande delen av hjälpinsatsen upptäcker fem olika akter om Reeces familj, och av dessa att döma är det häpnadsväckande att han inte separerades från familjen redan som baby. 

När den mörkaste av familjens hemligheter avslöjas för Cathy så blir Reeces beteende plötsligt begripligt och tillsammans kan Cathy och Reece öbrja att återuppbygga hans liv. 

Min kommentar

För många år sedan läste jag några av Torey Haydens böcker och förfasades. Sedan dess har jag med jämna mellanrum läst den här typen av verklighetsbaserade böcker om barn och unga som far illa, både svenska och engelska. Det är nog lite av en reality check, hur bra jag och "man" i allmänhet har det, mot vad som ska ske bakom stängda dörrar och vad föräldrar kan göra mot sina barn. 

Varför jag just denna gång trillade in på denna bok vet jag inte, men jag blev fast. Jag trodde först det bara var denna boken, men när jag väl insåg att det var en serie var det ändå omöjligt att hitta vilken ordning den skulle vara (varken Nextory eller någon annan svensk boksite hade dem i rätt ordning). Men om man bortser från att Cathys egna ungar "hoppar" i åldrar mellan böckerna så spelar det ingen större roll vilken ordning man läser dem. 

Det är inte heller rättvisande att sätta något betyg, eftersom det handlar om en verklig historia. Man kan liksom inte säga att den borde varit mer spännande eller att författaren kunde skrivit bättre. Cathy skriver väldigt bra, det är öppet, närgånget och utan att sky några detaljer - men samtidigt har naturligtvis detaljer och händelser skrapats bort, inte minst av juridiska skäl.

Med den här boken reflekterar jag över hur mycket makt föräldrar ändå har över sina barn. Hur mycket barn står ut med och hur dåligt de själva kan med för att vara lojala och inte göra sina föräldrar besvikna, och hur fasansfullt det kan bli när det missbrukas av föräldrarna.