En augustimorgon hittas den tjugofemårige landslagsstjärnan i fotboll, Henrik Borg, död i sängen i sin sommarstuga utanför Ystad. Det mesta tyder på att det är ett naturligt dödsfall, men en detalj förbryllar polisen: på Henrik Borgs bröst, under hans knäppta händer, ligger en blå ros.
Inom en vecka, men på helt andra ställen i Sverige, påträffas ytterligare två dödsfall under likadana omständigheter: en fyrtiosjuårig pilot i Kiruna och en ung kvinnlig dansare i Göteborg.
Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp, GMP, kallas in, och psykiatrikerna Nathalie Svensson avbryter sin semester för att delta i arbetet. Hennes kollega, kriminalkommissarie Johan Axberg, tvekar däremot till en början han har fullt sjå med sitt privatliv. Men ett telefonsamtal får honom att trots allt ansluta till gruppen.
En intensiv jakt på en oförutsägbar seriemördare tar sin början. Hur begås morden? Vad är motivet? Och framför allt: Var kommer han eller hon slå till nästa gång?`
Min kommentar
Vi har tidigare sett prov på författarens kvalitéer vad gäller att röra sig i olika delar av Sverige, Sundsvall, Uppsala, Stockholm och så vidare. Nu tas ytterligare steg när hela Sverige vävs in i mixen. Det blir ganska bra, men jag tycker på sina ställen att det blir lite rörigt, och på något ställe fastnar jag helt när jag börjar fundera på hur och när folk tagit sig från och till olika ställen.
Den här boken är också mer systematisk. Man får följa polisarbetet kring alla dessa mord, men polisen står och stampar. Det är mycket villospår och hypoteser, fram till man får den avgörande ledtråden som sätter allt i rätt riktning och gör att polletten trillar ner - för såväl GMP som för mig som läsare. Jag tänker i efterhand att det nog är så här det är i många grövre brottsutredningar, många trådar som man måste dra i och som inte leder någon vart, men som man måste beta av för att inte riskera att missa någon detalj som är en del av något större.
Samtidigt blir jag lite frustrerad över Johan Axberg. Hans problem är säkert verklighet för många, men hur sjåpig får man vara? Jag fattar inte att man kan bry sig så lite som han gör. Då menar jag inte att han väljer jobb över sin sambo och barn - det kan jag se hur det går till, men hur man kan välja att inte säga till sin sambo att man inte vill ha fler barn och hus som hon vill, det övergår mitt förstånd. Det är både elakt och själviskt. Ju mer det rör kommissariens privatliv, desto mer känns han som två helt olika personer. Det gillar jag inte.
Sammantaget tyckte jag det var lite svårt att hålla ihop denna boken, inte bara pga de geografiska avstånden, så jag tyckte den var lite sämre än den förra boken.
Betyg: 3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar