Alla människor kan tydligen delas in i färggrupper efter personlighetstyp numera. Min färggrupp är genomskinnlig.
Agneta är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, och arbetskamraterna har absolut noll intresse för vad Agneta gör, tycker eller vill.
Hennes man Magnus, fågelskådare och frisksportare, anser att din kropp är ditt tempel och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Nej, granatäppelkärnor och quinoa är det som gäller. Lyckligtvis finns ett utrymme bakom frysen i källaren där Agneta kan ha sin marmelad. Att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar är hennes enda, hemliga njutning.
Men när Agneta får syn på en radannons i tidningen vaknar något inom henne.
Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig varje fredagar 17.00 sitt på bar. Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike. Svar till bar-fabien@gmail.com
Några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Där ingenting är som i annonsen. Äventyret kan sannerligen börja.
Min kommentar
Jag behövde en rolig och lättläst bok. Denna kändes passannde, och jag skrattade högt redan när jag läste första sidan av boken. Jag brukar skilja på roliga böcker och böcker som är roligt skrivna. Emma Hamberg är duktig på att skriva på ett roligt sätt. Skulle man applicera en annan typ av skrivstil på den här historien så skulle den bli helt annorlunda, i det närmaste ganska tragisk.
Själv ler jag mest hela tiden, men samtidigt funderar jag på allvarliga frågor. Som hur det måste vara att uppleva att man inte syns, inte ens på sin arbetsplats där man spenderar så mycket av sin vakna tid. Och vad som gör att man undanhåller ett barn information om dennes pappa, och att pappan skriver brev och skickar kort till barnet, och i vilka situationer - om några - det skulle vara okej. Och på nyfikna frågor om det faktiskt inte finns någon hemtjänst eller socialt stöd i Provence, utan grannar måste ta hand om de äldre.
Så att boken är roligt skriven betyder inte att den inte är allvarsam, och det är enbart positivt för mig. Att man kan välja att se det som en lättsam, varm skildring av hur man förändrar vardagstristess eller att man kan bryta fram djupare frågeställningar, gör ju att boken blir olika beroende på läsare. Jag skullle därför gissa att recensionerna från olika läsare ser väldigt olika ut. Jag tyckte det var en härlig bok på alla sätt.
Betyg: 3,5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar