Baksidestext
På den lilla ön Hamneskär utanför Marstrand pågår ett intensivt arbete med att ställa i ordning en turist- och konferensanläggning. Bostäderna för den tidigare fyrpersonalen på ön ska rustas upp och den renoverade krinolinfyren Pater Noster från 1868 ska åter ställas upp på sin plats. Det är april och invigningen närmar sig. Två poska murare håller på att reparera den inre väggen i fyrmästarbostadens matkällare när de får en mycket obehaglig överraskning. Väggen ger plötsligt vika och i utrymmet bakom finner de kvarlevorna av en man. Kroppen är välbevarad men har av allt att döma legat där länge.
Karin Adler vid kriminalpolisen i Göteborg får hand om utredningen. Till en början har man inte mycket att gå efter bara en förteckning över försvunna personer och en vigselring. Saker och ting blir inte heller bättre av att Karins förhållande med sambon Göran är på upphällningen, och att relationen till den fyrkantige kollegan Folke närmar sig kokpunkten. Alltmedan mystiken kring den döde mannen tätnar. Vem är han? Och varför har han blivit inmurad?
Min kommentar
Detta är Ann Rosmans debut, och jag minns faktiskt inte varför jag fick upp ögonen för den. Kanske för att den dök upp på någons blogg, och västkusten och deckare har ju visat sig vara ett framgångsrikt recept förut. Marstrand är också en plats som pratats mycket om i min familj, trots att vi bara har varit där någon gång när jag var riktigt liten.
Jag blir först lite nervös när boken inleds med privata problem för Karin Adler, men som tur är övergår fokus snabbt till fallet. Jag gillar det här med båtar. Jag, som blir sjösjuk bara jag ser en båt, när någon sorts önskan att kunna ha och använda en båt, tänk att bara kunna ge sig iväg när man vill. Som Karin gör. Så vi ligger på plus redan där.
Men, sedan blir det svårt. Det är så väldigt många människor som är inblandade, och det blir inte bättre av att de kallas vid olika namn och att historien hoppar mellan 1962 och nutid. Det är också ett par krumbuktiga situationer och även om det är tydliga kapitel när det hoppas mellan åren, så måste jag - främst framåt mitten - ibland kolla vilken del vi befinner oss i. Att det är klurigt att hänga med förstärks också av att det är flera sidor på slutet med förklaringar om hur allt hänger ihop. Och i det här fallet blir jag inte irriterad på att jag skrivs på näsan av sådant jag själv (borde) förstått, utan tänker att till och med författaren måste ha insett att det skulle bli svårt för läsaren att få ihop det.
Nästa bok hoppas jag innehåller lika mycket västkust och båtar, men mindre förvecklingar och förklaringar, helt enkelt.
Betyg: 3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar