Baksidestext
Nelson har fått en rad hotulla brev. De är anonyma men påminner om brev han fick för länge sedan. Då ledde de till ett fall som har förföljt honom sedan dess, fallet som sammanförde honom och Ruth och gällde en flicka han inte kunde rädda.
Ruth arbetar med en utgrävning i Norfolks saltängar och plötsligt hittas benrester i en cirkel av sten. De visar sig tillhöra en försvunnen tolvåring. Allt mer påminner om det gamla fallet, men mannen som skrev breven till Nelson är död. Eller?
Min kommentar
Efter min mindre lyckade förra bok så kände jag att det var dags för ett säkert kort. Som vanligt funderar jag över hur dessa saltängar ser ut. Denna gången inser jag att jag kan googla (ja, ibland är jag rätt trög), och jag inser genast att den sagolika känslan av landskapen från beskrivningarna i boken gör sig bättre så jag slutar omgående att titta på bilderna. Jag är också glad att man just är tillbaka i hemtrakterna i Norfolk, förra boken som utspelade sig ju i Italien, lämnade lite att önska tyckte jag.
Som vanligt vävs karaktärerna, och då framför allt Ruth och Harrys liv in på ett bra sätt i historien i detta fall mer kopplade till historiska händelser för dem båda två. Här tas vi också tillbaka till början när Ruth och Harry träffades och det fallet de jobbade med då, och det känns faktiskt som att cirkeln sluts. Hade jag inte vetat att det redan finns en 12:e bok, ej ännu översatt, så hade jag trott att serien skulle fått sitt slut med denna bok.
Jag känner igen mig, jag gillar att vi är tillbaka med arkeologi i fokus och att både Ruth och Harry gör det de är bra på och som vanligt skriver författaren väldigt bra och intressant. Även översättaren gör ett bra jobb, det är trots allt en hel del facktermer om arkeologi som dyker upp. Jag hoppas att serien fortsätter på det här sättet!
Betyg: 4
Vågar inte läsa vad du har skrivit, kollade bara betyget. Började läsa den i dag 🙂
SvaraRaderaSpännande, jag ser fram emot att se vad du tycker!
Radera