När Nina Storm beger sig till det lilla samhället Mjöbäck i Västergötland för att ta hand om prästgården som hon fått ärva av sin moster gör hon ett överraskande fynd. I en av prästgårdens garderober hittar hon en kartong fylld med sedelbuntar.
Det rör sig om flera miljoner. Nina kan inte förstå var mostern fått pengarna ifrån eller varför hon har gömt undan dem.
Innan Nina vet vad hon ska ta sig till kommer kartongen på avvägar. Hon inleder en desperat jakt på den försvunna förmögenheten och tvingas samtidigt hantera en kris på myndigheten där hon är kommunikationschef.
Nina flänger mellan jobbet i Stockholm och prästgården där hon kartlägger sin mosters liv och varifrån pengarna kommer. Men det är först när kollegerna från Stockholm oväntat dyker upp som den stora hemligheten avslöjas.
Min kommentar
Jag såg väldigt mycket fram emot denna bok, efter att ha läst det mesta av Kristina Appelqvist. Ännu roligare att den utspelar sig i trakterna där jag växte upp, och jag kan se framför mig nästan varenda väg och byggnad som nämns.
Jag försökte se vilken genre man hade ansett detta vara, men jag hittar inte det. Det är definitivt ingen deckare, ingen feelgood, ingen spänning.. Jag vill nästan säga farsartad komedi.
Nina jobbar som kommunikationschef och hennes arbete och samarbete med kollegor känns hyfsat vettigt, men jag tappar hoppet redan när hon kommer till prästgården första gången. Det klart att det kan kännas ensamt och lite skrämmande att vara i ett stort hus själv, men här spelas det på att hon är rädd från första stund. Det är inte vettigt. När hon dessutom hittar pengar i garderoben, som bevisligen stått bra där under lång tid så känns det "osäkert" att ha dem stående så hon ställer dem i bilen och tar med sig till Stockholm. Hennes beslut kring lådan med pengar, och förvecklingarna sedan är ganska löjliga. Därtill kommer kollegans inköp av böcker på svarta marknaden på krita och en bihistoria som i det närmaste rinner ut i sanden efter ett besök i Mårdaklevs lanthandel.
Med mina snällaste ögon kan jag tycka att det är lite roligt mellan varven, hanteringen av kulturgalan, när Diana Wikman tvingas bege sig till Mjöbäck, flörten med Bang, och framåt slutet när alla röriga trådar börjar knytas ihop. Det är mysig läsning, men lokalkännedom och ett intressant efterord räcker inte så långt.
Jag hoppas nästa bok blir bättre.
Betyg: 3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar