Baksidestext
Det är en varm dag i slutet av augusti när kriminalreporten Ellen Tamm lämnar Stockholm för att åka till sitt föräldrahem i Sörmland. Hon kan inte längre fly från det förflutna och de mörka minnen som väcktes till liv när hon rapporterade om fallet Lycke i början av sommaren. Nu ska hon tillbaka till platsen där allt började, när hon var åtta år och hennes tvillingssyster dog. När Ellen stannar för att tanka i Stentuna, utmed riksväg 52, får hon höra att en kvinna har hittats brutalt ihjälslagen vi en åker en bit därifrån. Ingen tycks veta vem hon var eller vad hon gjorde i trakten, och mordet skakar många i byn. Ellen börjar nysta i den döda kvinnans öde och jum er hon börjar gräva i vad som hänt,d esto mer inser hon att småstadsidyllen rymmer mörka hemligheter och att det är mycket som inte är som det verkar. Inte minst när det gäller henne själv och systerns död.
Min kommentar
När jag läste om Lycke tidigare i somras var mina reflektioner att det är positivt att Ellen inte är polis, men mer negativt att hennes mående får så mycket utrymme. I relation till denna bok har Ellens roll som reporter i princip tagits över helt av hennes mående. Författarens försök att bolla ihop allt i en enda bok blir för mycket tycker jag.
Det är en svår konst att skriva enkelt utan att det för den sakens skull blir simpelt, och här tycker jag författaren tagit en för stor tugga när allt ska vara med från traktens ungar som gör ofog till Ellens relation med grannen, från Ellens problem med relationen till sin chef till sin systers död, från kvinnans död till relationerna mellan alla i byn inklusive Ellens pappa. För mig blir det en jobbig läsning. Som att man går genom djup gyttja för att komma framåt i boken. Även om det är trovärdigt, och bokens twist kring kvinnan är fantasifull så kommer ingen del riktigt till sin rätt i sammelsuriet av allt.
Så summerat blir det ett kreativt försök, men jag tycker inte det blir ett lika bra resultat som i tidigare böcker.
Betyg: 3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar