En natt snubblar den hemlösa Muriel över en mager gråtande flicka. Hon heter Folami och har flytt från Nigeria. Muriel tar med henne till en sommarstuga ute i skogen. En eftermiddag attackeras Folami brutalt a en man i grannskapet. Muriel vågar inte bo kvar med henne i stugan utan söker hjälp hos den före detta uteliggaren Tom Stilton.
Han arbetar just nu hos kriminalkommissarie Mette Olsäter. Tillsammans med Olivia Rönning utreder han ett mord på en okänd tonårspojke som hittats nedgrävd i Småland med halsen avskuren. Utredningen har förgreningar till kloakerna i Bukarest.
När Olivia träffar Folami ser hon att flickan bär ett smycke som har kopplingar till den mördade pojken. Tillsammans med Folami lyckas hon och Stilton tränga in och avslöja en chockerande verksamhet.
Min kommentar
Nu har jag nog vant mig vid de grova brotten och många trådar, och jag har också lättare att tro på att folk är så vidriga och utnyttjar flyktingar på det sätt som beskrivs. Att många flyktingar som kom till Centralen lurats och utnyttjats i samband med flyktingvågen hyser jag inga tvivel om. Även vidrigheterna i slum och kloaker i Bukarest känns helt verklighetstroget. Det som slår mig mest är annars hur teamet, främst då Olivia och Tom, i sina resor och äventyr alltid hittar folk som går att lita på. Jag menar, vad är egentligen oddsen för att den här kvinnan i kloakerna skulle leda dem ut igen när hon redan fått sin "betalning"?
Men, lite hopp om mänsklig hjälpsamhet skadar ju inte i kombination med de fullständigt skrupelfria personer som man istället har att göra när det gäller de kriminella.
Den här boken griper tag i mig från första sidan och sedan kan jag inte släppa den. Jag funderar på vad det är som skiljer sig mot förra boken och jag tror det är att det hela tiden är samma grundhistoria, även om det är flera trådar som knyts ihop så ser jag hela tiden den röda tråden.
Jag noterar också hur bra man väver in känslor, trots den hårdkokta Tom Stilton och de tuffa kamperna så framstår han faktiskt som en känslomänniska. Det beskrivs också mycket om gruppen som Mette Olsäters familj, och deras relationer, och jag inser att jag känner mig mer som en del av den "familjen" snarare än en del i ett utredningsteam. Det väger upp det grova och känslolösa.
Jag tycker detta är den bästa boken hittills i serien.
Betyg: 4,5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar