Baksidestext
Ingen hade sett den repade gamla flaskan som stod i fönsterkarmen på polisstationen i Wick i Skottland. Ingen hade lagt märke till brevet eller undrat varför någon skrivt "Hjälp".
När Carl Mörck och hans assistent Assad på avdelning Q får tag på flaskposten tror de först att det handlar om några barns busstreck. Men när de forskar vidare i det hela inser de att flaskposten är det enda livstecken man fått från två pojkar som fördes bort på nittiotalet. Vilka är pojkarna, vad har hänt med dem och varför har ingen anmält dem saknade? Carl och Assad dras allt längre in i en iskall kidnappares nät och de inser snart att tiden håller på att rinna ut. Trots att många år har gått är kidnapparen fortfarande aktiv.
Min kommentar
Jag kunde knappt avsluta förra boken innan jag ville börja med denna. Fasanjägarna gjorde ett intryck där jag ville genast se hur nästa bok skulle berättas. Även denna bok sträcklästes och det är bara recensionen som är försenad. Första biten om pojkarna som skriver flaskposten, hur brevet hamnar hos polisen i Wick, och hur flaskposten till slut hamnar i Danmark skulle gränsar till det osannolika, men trots att jag är pragmatisk till överdrift så lyckas den hållas på rätt sida och jag kommer på mig själv med att sitta och hoppas att flaskan ska öppnas.
Boken har också flera lager som fint nystas in i varandra, och något som skulle ha kunnat bli för mycket olika trådar i en annan bok ger istället olika tankebanor där jag kommer en bra bit innan jag förstår hur allt hänger ihop.
Det känns nästan lite onödigt att upprepa sig, men återigen skrivs en bok med ett helt nytt tema, helt nytt anslag jämfört med de två tidigare, men lika välskrivet och nagelbitande spännande är det. Det kan inte bli annat än samma höga betyg denna gången också.
Betyg: 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar