Tydligen hade jag gjort det väldigt enkelt för mig när jag beställde för den andra boken var också Lucy Diamond. Här handlar det om ett antal kvinnor som bor i samma hyreshus i Brighton. Att byta från förra boken till denna innebar ett problem, denna innehöll mycket mer text. Det krävdes alltså lite mer koncentration, det var flera personer, alla hade vänner och det hoppade mellan dem och vad de gjorde. Jag vet inte om det bara är jag men jag önskar att man gjorde väldigt olika namn i böckerna, det tog mig en halv middag (i boken) innan jag insåg att Catherine och Charlotte inte var samma person. Nej, det är inte alls lika, men om man nu skriver en bok där man har med max 10 kvinnonamn, är det bara jag som tycker att man borde kunna ha ett namn på varje bokstav eller något sådant?
Hur som helst, när jag väl kommer in i denna bok tycker jag om den, man får en väldigt bra känsla för personerna i boken, vilka de är och vilka bekymmer de har - för alla har bekymmer. Det har ju alla i feelgood-genren, men jag gillar att Lucy Diamond, eller Sue Mongredien som hon egentligen heter, har en lite torr humor som hänger med all olycka. Det jag däremot saknar är miljöbeskrivningarna, som tvärtemot Strandcaféet här saknades. De tar några promenader på stranden och ut på en pir, men förutom att det nämns att boken har havsutsikt när en av kvinnorna ska flytta in så får jag inte alls någon känsla för att det är så. Jag vet inte om det är så att man skulle känna igen sig mer om man varit i Brighton, eller om det helt enkelt inte är tänkt att ta plats utan låta relationerna ta plats, men det är nog min logiska hjärna som får svårt att se hur saker hänger ihop utan några beskrivningar av den karaktären.
När jag läser den mer som ett "porträtt av olika kvinnor" istället för en sommarfeelgood så gör den sig mer rättvisa (jag förstår heller inte varför baksidestexten beskriver "tre hyresgäster" när det handlar nästan lika mycket om alla fem kvinnor. Det är i alla fall en varm, humoristisk och trevlig läsestund som utformas efterhand som jag lär känna karaktärerna. Det behöver liksom inte vara mer dramatiskt än så här.
Betyg: 4.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar