Baksidestext
Det mesta är nytt i Ruth Galloways värld. Hon har en ny partner, ett nytt hem och ett nytt jobb. Men när hennes gamla kollega kriminalkommissarie Harry Nelson tar kontakt och ber om hennes hjälp kan hon inte motstå att säga ja.
Den dömde mördaren Ivor March har äntligen erkänt att han faktiskt mördat fler personer, något Nelson alltid misstänkt, men Ivor tänker inte berätta var de är begravda om inte Ruth kopplas in på fallet. Ivor March berättar för Ruth att han har mördat fyra kvinnor och att deras kroppar är begravda nära en by vid kärren, som sägs vara hemsökta av irrbloss.
Men är Ivor March ett irrbloss som lurar Ruth tillbaka till Norfolk? Har han en dold plan, och varför är Ruth så viktig för honom? Är det säkert att de sett det sista liket?
Min kommentar
När jag nu läser baksidestexten här så tycker jag inte alls den stämmer med innehållet i boken. Det var ju Ruth som kontaktade Nelson pga vykortet hon fått se. Med mera.
Nåja. Jag hade höga förväntningar på den här boken, då många bokbloggar hade gett den högt betyg. Jag såg också fram emot lite förändringar, men jag kan bara inte se framför mig Ruth boende i ett radhus. Jag vet inte varför men jag har alltid tänkt mig att hon i Norfolk bodde i ett litet trähus, ungefär som det där som Kate Winslet lånar ut till Cameron Diaz i The Holiday. Med det sagt kommer hon ju dock tillbaka till Norfolk för det här brottet så det känns rätt okej.
Vad gäller historien så började det inte så bra för min logik. Dels har jag svårt att se att en duktig polis skulle snöa in sig på en viss skyldig person. Hela idén med att lösa brott är väl att utgå ifrån brottet och inte förutse lösningar, eftersom saker inte behöver vara som man tror. Att det dessutom hux flux ska gå att hitta nya ledtrådar trots att man beskriver hur noggrant utredningen gjorts och att personen dömts, verkar mycket osannolikt. När man väl finner sig i det blir det dock väldigt bra och trevlig läsning. Det är lagom spännande och intressant fram till slutet då det blir väldigt spännande. Jag tycker också om att författaren här inte är rädd för att ta med många karaktärer. Jag tycker alls beskrivs väldigt väl, och även personer i periferin, som de mördade kvinnornas föräldrar får sin plats. Det blir aldrig rörigt, men möjligen tycker jag slutet blir lite framkrystat och hastigt, i jämförelse med hur det byggts upp. Historien hade kunnat bevärdigas med ett bättre slut, och en borttagen cliffhanger (som jag ju aldrig gillar).
Elly Griffiths böcker är typexemplet på hur det ska vara när det bara flyter. Jag läser många böcker, tycker de är bra, och så kommer jag tillbaka till Griffiths och det bara flyter och först då märker jag att inte alla är sådana. Det är ett par författare som lyckas med det, inte många.
Betyg: 5
