Baksidestext
En regning vårdag hittas en kvinna brutalt mördad i Norrköping. Det är det andra offret på kort tid. Omständigheterna är likadana, benen är hopsydda och kropparna hittas i Strömmen som flyter genom staden. Vem vill få dem att se ut som sjöjungfrur och varför?
När en ny kvinna anmäls saknad är det uppenbart för polisen att de har att göra med samma gärningsaman. Åklagare Jana Berzelius som leder förundersökningen börjar snart hitta kopplingar till fallet Simon Norell, en ung man som mördat sin familj och sedan dess suttit inspärrad på rättspsyk i Vadstena. Men Simon vägrar prata. Någon måste vinna hans förtroende innan tiden rinner ut, och den enda som kan göra det är mannen som rör sig som en hotfull skugga i Janas liv - Danilo Peña.
Broder Jakob är den femte boken om åklagare Jana Berzelius.
Min kommentar
Det tog inte lång stund från det att jag hittade denna bok som e-bok på biblioteket till den var utläst. Som vanligt levererar Emelie Schepp en bladvändare, med intressanta karaktärer och händelser, men jag har lite svårare att komma in i det gentemot förra boken. Kanske är det för att morden är mer grymma, men det känns som att polisarbetet lämnar en del att önska. Förutom att Henrik är ute och letar, känns det inte som att det är så mycket systematiskt polisarbete, och tyvärr tyckte jag #spoiler# att titeln var alltför ledande. Det var inte svårt att räkna ut vem som var mördaren efter att de första smulorna dykt upp.
Det som dock är mer intressant är historien med Danilo som utvecklas en del. Jag tycker å ena sidan det är motsägelsefullt hur en person med hans bakgrund kan tillåta sig att gå omkring och lägga sin tid på att hata, men i denna bok blir han mer mänsklig och även Janas fokus känns mer rimligt. Tyvärr avslutar vi ju med en cliffhanger, men bortsett från det så ser jag fram emot att se vad som händer med Danilo och Janas relation framöver!
Betyg: 4-
torsdag 25 juni 2020
måndag 1 juni 2020
#5 Den grymmaste månaden - Louise Penny
Baksidestext
Välkommen till Three Pines, där den grymmaste månaden är på väg att leva upp till sitt namn. Det är vår i detta pyttelilla, bortglömda samhälle; träden har fått knoppar och de första blommorna kämpar sig fram genom den nyligen töade marken. Men allt är inte förutbestämt att återvända till livet.
När några bybor bestämmer sig för att fira påsk genom att hålla en seans på Old Hadley House hoppas de kunna befria byn från dess ondska. Men istället dör en av deltagarna i skräck. En naturlig död? Eller har offret på något sätt fått hjälp på vägen? Den briljante, medkännande kommissarie Armand Gamache från mordroteln vid Sûreté du Quebec får ta hand om utredningen. Ett fall som tvingar honom att konfrontera sina egna såväl som den skenbart idylliska byns demoner.
Min kommentar
Ja, ni anar säkert att när min fantasi tryter så är det bra att ha serier. Andra boken slutade och jag drog genast igång med tredje boken om kommissarie Gamache. Och nu förankras språket och jag förstår jämförelsen med Agatha Christie ännu mer. Språket blir om möjligt ännu vackrare samtdigt som ondskan får andra former. Det är en svår gräns att få sådant som ska framstå som i det närmaste övernaturligt att låta naturligt, och särskilt när man byggt upp karaktärerna som vettiga och smarta personer. Men det lyckas författaren bra med här. Jag kan inte säga att det kryper i skinnet och det är så spännande att jag bara måste läsa vidare, det är språket lite för krusidulligt för, här läser man mer långsamt vidare för att få med alla nyanser.
I denna boken kulminerar dock problemen för teamet och kommissarie Gamache (hoppas jag i alla fall) och jag får äta upp att jag i recensionen skrev att det var normala poliser utan problem. Det är en intrikat - är nog bästa ordet - soppa som rullas upp, men problemet är ju att jag redan vet att det finns 13 böcker till om kommissarien, så hans hot om att avgå blir ju ganska tomma. Detta måste vara många författares aber, att inte veta hur det ser ut när boken läses eller ha planerat tillräckligt långt i förväg för att veta vad man ska utsätta sina karaktärer för.
Jag tycker den här boken är bättre än de två första. Inte så mycket snacket kring det onda i huset - det är många synonymer för ondska och skrämsel - men att brottet löses genom dialog med de boende, man lär känna de boende mer och mer och varje boende blir fördjupad. Det gillar jag.
Avslutningsvis: Jag fattar aldrig hur liten en "pytteliten" by, som trots allt har en hel drös med affärer, restaurang, motell osv. Jag är uppväxt i vad jag kallar en by med 1000 invånare. Vi hade en mataffär, en godiskiosk som numera är omgjord till pizzeria och en post (på den tiden posten fanns). I min värld framstår det som att nästan allt som översätts med byar snarare är mindre orter. Skulle vara intressant att veta vad man egentligen räknar som by.
Mitt betyg: -4 (den är lite bättre än de förra som fick 3,5 men når egentligen inte riktigt upp i 4).
Välkommen till Three Pines, där den grymmaste månaden är på väg att leva upp till sitt namn. Det är vår i detta pyttelilla, bortglömda samhälle; träden har fått knoppar och de första blommorna kämpar sig fram genom den nyligen töade marken. Men allt är inte förutbestämt att återvända till livet.
När några bybor bestämmer sig för att fira påsk genom att hålla en seans på Old Hadley House hoppas de kunna befria byn från dess ondska. Men istället dör en av deltagarna i skräck. En naturlig död? Eller har offret på något sätt fått hjälp på vägen? Den briljante, medkännande kommissarie Armand Gamache från mordroteln vid Sûreté du Quebec får ta hand om utredningen. Ett fall som tvingar honom att konfrontera sina egna såväl som den skenbart idylliska byns demoner.
Min kommentar
Ja, ni anar säkert att när min fantasi tryter så är det bra att ha serier. Andra boken slutade och jag drog genast igång med tredje boken om kommissarie Gamache. Och nu förankras språket och jag förstår jämförelsen med Agatha Christie ännu mer. Språket blir om möjligt ännu vackrare samtdigt som ondskan får andra former. Det är en svår gräns att få sådant som ska framstå som i det närmaste övernaturligt att låta naturligt, och särskilt när man byggt upp karaktärerna som vettiga och smarta personer. Men det lyckas författaren bra med här. Jag kan inte säga att det kryper i skinnet och det är så spännande att jag bara måste läsa vidare, det är språket lite för krusidulligt för, här läser man mer långsamt vidare för att få med alla nyanser.
I denna boken kulminerar dock problemen för teamet och kommissarie Gamache (hoppas jag i alla fall) och jag får äta upp att jag i recensionen skrev att det var normala poliser utan problem. Det är en intrikat - är nog bästa ordet - soppa som rullas upp, men problemet är ju att jag redan vet att det finns 13 böcker till om kommissarien, så hans hot om att avgå blir ju ganska tomma. Detta måste vara många författares aber, att inte veta hur det ser ut när boken läses eller ha planerat tillräckligt långt i förväg för att veta vad man ska utsätta sina karaktärer för.
Jag tycker den här boken är bättre än de två första. Inte så mycket snacket kring det onda i huset - det är många synonymer för ondska och skrämsel - men att brottet löses genom dialog med de boende, man lär känna de boende mer och mer och varje boende blir fördjupad. Det gillar jag.
Avslutningsvis: Jag fattar aldrig hur liten en "pytteliten" by, som trots allt har en hel drös med affärer, restaurang, motell osv. Jag är uppväxt i vad jag kallar en by med 1000 invånare. Vi hade en mataffär, en godiskiosk som numera är omgjord till pizzeria och en post (på den tiden posten fanns). I min värld framstår det som att nästan allt som översätts med byar snarare är mindre orter. Skulle vara intressant att veta vad man egentligen räknar som by.
Mitt betyg: -4 (den är lite bättre än de förra som fick 3,5 men når egentligen inte riktigt upp i 4).
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)